SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LOB 4b, r. l. m.; best. -en; pl. -er 40 l. 32.
Etymologi
[jfr t. lobus, eng. lobe; av lat. lobus, av gr. λοβός, (nedhängande) flik av ngt (t. ex. öronflik, leverflik)]
1) anat. anatomiskt avgränsbar del av ett organ (ss. lunga, lever). Rosenstein Comp. 286 (1738; av lunga). Lefrens minsta och nedre Lob. VetAH 1801, s. 137. (Snokens hjärna) har blott fem lober. Florman BrRetzius 37 (1829). Pettersson Bakt. 121 (1926; av lunga). — jfr CENTRAL-, HJÄRN-, LEVER-, LUKT-, LUNG-, PANN-, TINNING-LOB m. fl.
2) bot.
a) avgränsad del av frö l. fruktkapsel l. skida (av skidfrukt). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
b) flik på ett blad. Dalin (1853). BotN 1921, s. 145.
c) flik hos bålen på vissa svampar o. lavar. VetAH 1810, s. 13. SvNat. 1935, s. 147.
3) paleont. flik bildad av de veckade kammarväggarna hos en ammonit (se AMMONIT, sbst.2) vid deras sammanväxning med skalet. Nathorst JordH 695 (1892). 2NF 1: 859 (1903).
4) (i fackspr.) i utvidgad anv. av 1 (2): del av terrängformation o. d. som skjuter ut liksom en flik (i ngt annat). De tre partierna (av åsen) löpa vid mossen ut i tydliga lober. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 93. — jfr IS-LOB.
Ssg (till 14; i fackspr.): LOB-FORMIG. Ymer 1922, s. 92.
Avledn. (i fackspr.): LOBERAD, p. adj. [jfr eng. lobated] särsk. till 1: delad i lober; flikig; särsk. bot. om blad: som har trubbiga l. avrundade flikar (jfr 2 b). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 58 (om flikiga utskott hos vissa kräftdjur). BotN 1850, s. 143.
LOBERING, r. l. f. särsk. till 1: förhållande(t) att vara loberad; äv. konkretare. (Kaninens) lefver med dess utpräglade lobering. Hygiea 1893, 2: 593.
Spoiler title