SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LEVER le4ver, sbst.2, r. l. f. ((†) n. Forsius Fosz 457 (1621)); best. -ern (Lagerström Bunyan 3: 241 (1744) osv.) ((†) -eren Lindh Huuszapot. 52 (1675), Hiärne Suurbr. 24 (1679); -vren OPetri MenSkap. 9 (c. 1540), Palmblad Fornk. 1: 417 (1844)); pl. -vrar (Hes. 21: 22 (Bib. 1541) osv.) ((†) -vrer Berchelt PestOrs. G 4 b (1589); -vrena, pl. best. Hildebrand MagNat. 76 (1650)); förr äv. LEVRA, r. l. f.; best. -an (Lindestolpe Matk. 7 (1714), Dens. Fross. 11 (1717)); pl. -or (Broman Glys. 1: 313 (1707), Därs. 3: 216 (c. 1730)); förr äv. LEVRE, m.
Ordformer
(leb- 1578 (: Lebergräs). lev 1563 (: lefferge). le(e)v- (-f(f)v-, -f(f)u-, -u-) 1538 osv. liiffu- 1533 (: Liiffuerfergho)1543 (: liiffuerfergätt). läfv- (-ffu-) 1563 (: läffuerfärge)1642. -ver 1533 (: Liiffuerfergho) osv. -vra 1685c. 1740. -vre c. 16131621)
Etymologi
[fsv. liver, f.; jfr d. lever, nor. dial. liver, isl. lifr, mnt. lever, fht. lebara, libara, t. leber, feng. lifer, eng. liver, sannol. till germ. liƀ-, ieur. lip-, vara fet l. klibbig; jfr gr. λιπαρός, fet, smord; jfr äv. BLIVA, v., LIBBA]
1) hos människan o. ryggradsdjuren: kroppens i bukhålan befintliga största körtel (i allm. av rödbrun färg), vilken har till uppgift att avsöndra galla o. därigm omsätta från tarmkanalen upptagna näringsämnen. VarRerV 6 (1538). (Maskar) äre förmärckte på alle ställen, så wäl i magan och tarmarne, som i lefran. Lindestolpe Matk. 7 (1714). (Den romerska medicinen) antog, att blodet bildades i levern från födan, som fördes dit från tarmarna. NoK 114: 78 (1932). — jfr AMYLOID-, FETT-, MÄNNISKO-, SKRUMP-, SPÄCK-, SUPAR(E)-, TYFUS-LEVER m. fl. — särsk.
a) i numera obr. anv. The heete Leffrer warde .. (gm kylande drycker) affköldne. Berchelt PestOrs. G 4 b (1589). (Jag har) lust at pryla / Up dig, min Vän, från topp til tå; / Och så din Lefver kyla. Hammarberg Herdinn. 53 (1741); jfr 2.
b) med. i uttr. vandrande lever, om lever med abnormt läge o. rörlighet. Hygiea 1868, s. 450. Wretlind Läk. 5: 122 (1897).
c) (vard.) i den allittererande förb. lever och lunga, förr äv. lungor. Jag kommer nu enkom hit, för at prygla lefver och lungor ur honom. Björn Medb. 102 (1789). Wigström Folkd. 2: 278 (1881). — särsk. i uttr. giva upp, förr äv. giva över, l. hosta upp lever och lunga, förr äv. lungor, hava ett våldsamt hostanfall; äv.: kräkas omåttligt. Han ger up lefver och lunga. Mont-Louis FrSpr. 280 (1739). Ge öfver lefver och lungor. Weste (1807). Hallström El. 84 (1906).
d) om levern av slaktat l. dödat djur. Tob. 6: 5 (Bib. 1541). Palmblad Fornk. 1: 417 (1844). — jfr BOCK-, FISK-, FÅGEL-, FÅR-, GÅS-, HÖNS-, KALV-, SVIN-, TORSK-, VARG-LEVER m. fl. — särsk. kok. om lever använd vid matlagning l. ss. maträtt; äv. koll. VinkällRSthm 1557. Stekt lefver. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Fatab. 1919, s. 32.
2) (mindre br.) om levern betraktad ss. säte för tankar l. känslor. En syndig begärelse att ega .. (hästarna) vaknade i hans lefver. Strindberg SvÖ 2: 190 (1883). Hans lefver sväller af vrede. Janson Lögn. 142 (1912). Nej, vad som gnager på hans lever, det är någonting annat. Alving Chateaubriant Brière 274 (1924). — särsk.
a) (†) i uttr. ngt ligger ngn på levern, ngt ligger ngn om hjärtat, ha ngt på levern, ha ngt på hjärtat; jfr HJÄRTA I 1 f ε α', ζ'. CIHallman SSkr. 379 (1786). Crusenstolpe Tess. 2: 119 (1847). Hon ville tilltvinga uppmärksamhet åt något, som låg henne på lefvern. Därs. 5: 355 (1849).
b) (†) i uttr. gå ngn i levern, spela en roll l. betyda ngt för ngn; jfr HJÄRTA I 1 f ε ε'. Men följden må gå! — sjelfva grunden är hvad som går mig i lefvern. Feilitzen Wern. 34 (1874).
c) [jfr d. tale frit fra leveren, t. frei von der leber weg reden] (föga br.) i uttr. tala (fritt) från levern, säga sin mening rent ut. Siwertz Sel. 2: 69 (1920). UNT 1930, nr 10613, s. 6.
3) (†; se dock a, b) om ngt som till sin färg l. konsistens erinrar om levern. Åhr 1706 .. (visade sig) röda lefror i wattnet. Broman Glys. 1: 313 (1707; om anhopning av små röda maskar). — särsk.
a) (fullt br.) om stelnad massa av blod. ÄARäfst 79 (1596). Hallin Hels. 2: 534 (1885). jfr BLOD-, MODER-LEVER.
b) om vissa kemiska föreningar l. hopsmält massa av leverbrun färg; numera bl. i ssgn SVAVEL-LEVER. Man har gifvit en tilredelse af Antimonium namn af .. Lefver utaf Antimonium. VetAH 1741, s. 256. HushBibl. 1756, s. 538. jfr ANTIMON-, ARSENIK-, KALK-, SVAVEL-LEVER.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Åtskilliga av här nedan anförda växter hava tidigare användts ss. medel mot leversjukdomar): A: LEVER-ABSCESS. med. varbildning i levern. VetHLäk. III. 3: 18 (1796).
(3) -ALOE~200. farm. till en leverbrun massa med matt brottyta intorkad saft av vissa arter av växtsläktet Aloe Lin.; jfr ALOE 1 b. Nemnich Waarenlex. 97 (1797). Lindgren Läkem. 6 (1912).
-ARTAD, p. adj. —
-ARTÄR. anat. pulsåder som för syrsatt blod till levern. Lovén Huxley 103 (1871).
-BALSAM.
1) (†) växten Achillea ageratum Lin.; äv. i uttr. vit leverbalsam. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Rudbeck HortBot. 4 (1685). ÖoL (1852).
2) (art av) växtsläktet Ageratum Lin. NF 1: 260 (1875). Svensson Kulturv. 540 (1903).
3) växten Bidens tripartita Lin., brunskära; i ssgn VATTEN-LEVERBALSAM.
4) växten Erinus alpinus Lin. HbTrädg. 6: 92 (1876). Svensson Kulturv. 444 (1903).
5) (†) i uttr. indiansk leverbalsam, växten Eupatorium purpureum Lin. Rudbeck HortBot. 42 (1685).
6) växten Eupatorium cannabinum Lin., hampflox; i ssgn HAMP-LEVERBALSAM.
7) (†) i uttr. gul leverbalsam, växten Gnaphalium sordidum Lin. l. Tanacetum crithmifolium Lin. (?). Rudbeck HortBot. 4 (1685).
-BLAD. (†) art av det till levermossorna hörande släktet Marchantia Lin.; jfr -MOSSA 2. Liljeblad Fl. 324 (1792).
-BLOMMA, r. l. f. [jfr t. leberblume]
1) växten Parnassia palustris Lin., slåtterblomma; äv. i uttr. vit leverblomma; jfr -GRÄS 1. Franckenius Spec. C 1 a (1638). Weste (1807).
2) växten Anemone hepatica Lin., blåsippa; jfr -GRÄS 2, -KLÖVER, -ÖRT 1. Torén Rebau o. Hochstetter 106 (1851).
-BRUN. [fsv. liverbrun] som har sådan brun färg som är utmärkande för levern. HH 1: 22 (1543).
-BRUNT, n. jfr -BRUN. AHB 38: 48 (1869).
-BÖLD. [fsv. liverbyld] (mindre br.) med. = -ABSCESS. LPetri Dryck. D 2 a (1557). SFS 1914, s. 1250.
-FETT, n. i l. invid levern förekommande fett. Berzelius Kemi 6: 203 (1830).
-FLUNDRA. zool. masken Fasciola (Distomum) hepatica Lin., som anträffas ss. parasit i levern hos vissa djur; jfr -IGEL, -MASK samt FLUNDRA 2 a. VetAH 1787, s. 221.
-FLUSS. (†) om viss sjukdom i levern; jfr FLUSS, sbst.1 2. Lindh Huuszapot. 84 (1675). Tholander Ordl. (c. 1875).
-FLÄCK. mörk, gulbrun l leverbrun fläck på huden. Lindestolpe Frans 29 (1713).
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, sbst. sådan brun färg som är utmärkande för levern. Forsius Min. 87 (c. 1613). Fatab. 1907, s. 103. särsk. (†) närmande sig bet. av ett adj. Iij (dvs. 3) stycker skellert .. annet stycket huit och leffuerferge. G1R 8: 100 (1532). KlädkamRSthm 1565 a, s. 2 b.
-FÄRGAD, p. adj. jfr -FÄRG. TullbSthm 10/4 1543.
-GRÄS. [fsv. livergräs]
1) (†) växten Parnassia palustris Lin., slåtterblomma; äv. i uttr. brun levergräs; jfr -BLOMMA 1. Franckenius Spec. C 1 a (1638). ApotT 1698, s. 37.
2) (†) växten Anemone hepatica Lin., blåsippa; äv. i uttr. ädel levergräs; jfr -BLOMMA 2, -KLÖVER, -ÖRT 1. BOlavi 98 a (1578). Palmberg Ört. 344 (1684). Fischerström 1: 105 (1779; efter ä. källa).
3) (†) växten Agrimonia eupatoria Lin., åkermönja; jfr -ÖRT 2. Bromelius Chl. 3 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 2 (1716).
4) (†) växten Asperula odorata Lin., myskmadra; jfr -KRUT 1, -ÖRT 3; i ssgn STJÄRN-LEVERGRÄS.
5) (†) laven Sticta pulmonacea Ach., lunglav; jfr -KRUT 3 (?). Palmberg Ört. 64 (1684).
-GUL. (föga br.) jfr -BRUN. ArvskifteSthm 28/6 1655. Almqvist Törnr. 3: 151 (1850).
-GÅNG; pl. -ar. (mindre br.) anat. gallgång. Sönnerberg Loder 466 (1799). Broman Männ. 2: 200 (1925).
(1 d slutet) -HO, r. l. m. (förr) ho l. tråg vari lever sönderstöttes. BoupptSthm 10/5 1683. BoupptRasbo 1767.
Ssg: leverigel-sjuka, r. l. f. sjukdom hos nötkreatur o. får, förorsakad gm anhopning av leveriglar i leverns gallgångar. VetMedUppslB 793 (1938).
-KAKA.
1) kok. till 1 d slutet: korvkaka. Oec. 41 (1730). Keyland Allmogekost 1: 81 (1919; fr. Medelpad).
2) till 3 a: kaka av levrat blod. —
-KANAL. (föga br.) anat. gallgång. Hernquist Hästanat. 57 (1778). Hartelius Anat. 137 (1874).
(jfr 3 b) -KIS. (mindre br.) geol. mineral av mer l. mindre leverbrun färg, innehållande huvudsakligen järn o. svavel.
1) markasit. Retzius Min. 92 (1795). SvUppslB 18: 327 (1934).
2) pyrrhotin, magnetkis. Hisinger Ant. 2: 41 (1820). SvUppslB 17: 1212 (1933).
-KLÖVER. (†) växten Anemone hepatica Lin., blåsippa; jfr -BLOMMA 2, -GRÄS 2, -ÖRT 1. Franckenius Spec. B 4 a (1659).
-KOLIK. (föga br.) med. gallstenskolik. ÖoL (1852). 3NF 8: 342 (1928).
(1 d slutet) -KORV. [jfr t. leberwurst] korv vari lever är en huvudbeståndsdel. VarRerV 27 (1538).
-KRUT.
1) (†) växten Asperula odorata Lin., myskmadra; jfr -GRÄS 4, -ÖRT 3. BOlavi 173 a (1578); bet. oviss. IErici Colerus 2: 392 (c. 1645).
2) (†) den till levermossorna hörande arten Marchantia polymorpha Lin. (?). IErici Colerus 2: 385 (c. 1645).
3) laven Sticta pulmonacea Ach., lunglav. HushBibl. 1755, s. 177.
-KRÄFTA. med. kräfta (se KRÄFTA, sbst. 5) i levern. Huss Alcohol. 2: 64 (1851).
-LIDANDE, n. leversjukdom. Hygiea 1842, s. 327.
-LOB. anat. var särskild av leverns lober. Hygiea 1893, 2: 596.
(jfr 3 b) -MALM. (†) geol. benämning på olika malmer av leverbrun färg. Linné Ungd. 2: 224 (1734). WoJ (1891).
-MASK; pl. -ar. zool. = -FLUNDRA. Hastfer Får 120 (1752).
Ssg: levermask-sjuka, r. l. f. (numera knappast br.) leverigelsjuka. Tidén Bosk. 119 (1841). Lundberg HusdjSj. 378 (1868).
-MOSSA. [jfr t. lebermoos]
1) (†) laven Sticta pulmonacea Ach., lunglav; jfr -GRÄS 5, -KRUT 3. Franckenius Spec. B 4 a (1659). Bromelius Chl. 56 (1694).
2) art av det till levermossorna hörande släktet Marchantia Lin.; jfr -BLAD. Holmberg 1: 1018 (1795).
3) bot. art l. släkte av klassen Hepaticæ Juss. bland mossorna. Wikström ÅrsbVetA 1821, s. 322.
(1 d slutet) -PALT. kok. Leverpalt. Beredes av lever och kornmjöl. Keyland Allmogekost 1: 81 (1919).
(1 d slutet) -PASTEJ. kok. beredd av lever. Crusenstolpe Mor. 3: 223 (1841).
-PORT(EN). anat. det ställe på leverns undre yta där blodkärl o. nerver m. m. gå in i leversubstansen. Levertin Eschricht 1: 128 (1858).
(1 d slutet) -PUDDING. kok. korvkaka. Warg 474 (1755; rubrik).
-PULSÅDER~020. anat. = -ARTÄR. Hernquist Hästanat. 79 (1778).
(1 d slutet) -RIM. [jfr t. leberreim] (förr) rimmad vers som framsades under måltiden, då rätt som innehöll lever serverades; jfr GRÖT-RIM. TrenchierB 52 (1696). Norlind AllmogL 603 (1912).
-SJUK. (mindre br.) som lider av sjukdom i levern; äv.: som vittnar om dylik sjukdom. IErici Colerus 1: 195 (c. 1645). Lefversjuk ansigtsfärg. Samtiden 1874, s. 220.
-SJUKA, r. l. f. (numera föga br.; se dock nedan under b) = -SJUKDOM. Linc. Ll 5 a (1640). Den blekgula hyn tycktes antyda lefversjuka. 3SAH 14: 116 (1853). särsk. i fråga om djur.
a) (numera knappast br.) leverigelsjuka. Bohm Husdj. 58 (1902).
b) (fullt br.) om tuberkulos hos höns, som i synnerhet ger sig till känna gm förändringar i levern. —
-SJUKDOM~20 l. ~02. med. Palmchron SundhSp. 54 (1642).
-SKRUMPNING. med. o. veter. sjuklig inskrumpning av levern. NF 2: 1313 (1878). Schmidt HbVeter. 111 (1911; hos häst).
(jfr 3 b) -SLAG. (†) om vissa mineral av mer l. mindre leverbrun färg.
3) kopparkis? Linné PlutoSv. 32 (1734). Möller (1790, 1807).
-SOT, r. l. f. (†) = -SJUKDOM. IErici Colerus 1: 221 (c. 1645). Tholander Ordl. (c. 1875).
-STEN. geol. om vissa stenarter som till färgen i viss mån erinra om lever; jfr LEVER, sbst.2 3 b.
1) om den övre, grå ortocerkalken på Kinnekulle; jfr GORR-STEN. VetAH 1747, s. 55. Linnarsson VgCambr. 32 (1869).
2) (mindre br.) benämning på ett slags kristallinisk, bituminös tungspat, hepatit (se HEPATIT, sbst.2). Cronstedt Min. 25 (1758). 2NF 11: 464 (1909).
-STULEN, p. adj. (†) skadad i levern (gm trolleri); jfr BLOD-STULEN. BtFinlH 2: 292 (1666; i besvärjelse).
-STÄRKELSE. kem. i sht i djurs lever förekommande stärkelseart, glykogen. Lovén Huxley 106 (1871).
(1 d slutet) -STÖT, sbst.1 (förr) redskap varmed lever sönderstöttes. BoupptRasbo 1750.
-STÖT, sbst.2 (föga br.) idrott. mot undre revbensranden riktat slag vid boxning. Holmberg Boxas 53 (1921).
-SVAMP. (†) svampen Fistulina hepatica (Schaeff.) Fr., oxtungsvamp. Fries Ant. 57 (1836). BtFinlNF 37: 20 (1882).
-SVULLNAD, r. med. svullnad i levern. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 305.
-SVULST. med. Berzelius Kemi 6: 207 (1830).
-SYL. (†) (art av) det till levermossorna hörande släktet Anthoceros Lin., som har långa, syllika sporkapslar. Liljeblad Fl. 324 (1792). Lundell (1893).
-TISTEL.
1) växten Cichorium endivia Lin., endivia. BOlavi 173 a (1578); möjl. till 2. Franckenius Spec. E 2 b (1638). Linné Ungd. 1: 342 (1731).
2) växten Cichorium intybus Lin., vägvårda. Tillandz B 2 b (1683). Serenius Iiii 4 a (1757).
(jfr 3) -TORV. (mindre br.) gyttja (oftast planktongyttja, stundom detritusgyttja) av färg o. konsistens erinrande om leverns. Ymer 1906, s. 425. Därs. 1931, s. 178.
-TRAKT(EN). anat. om området intill levern. Lundberg HusdjSj. 375 (1868).
(1 d) -TRAN. om tran beredd av fisklever, särsk. av levern av vissa arter av torsksläktet; jfr FISK-OLJA. Orrelius (1797). jfr FISK-, HAJ-, JÄRN-, TORSK-LEVERTRAN.
-VEN, r. anat. blodåder som för blodet från levern. Billing Hipp. 205 (1836).
-ÅDER, förr äv. -ÅDRA. (lever- 1578 osv. levre- 1734)
1) om åder som står i mera direkt förbindelse med levern. Serenius Tt 2 a (1734; om portådern). Hernquist Hästanat. 50 (1778; om leverpulsåder). Löwegren Hippokr. 2: 604 (1910). särsk. (†) om navelsträngsven. Hoorn Jordg. 1: 62 (1697).
2) (förr) benämning på viss åder som öppnades vid åderlåtning, särsk. för att bota sjukdomar i levern. BOlavi 71 a (1578). Möller (1745; under basilique).
-ÅKOMMA ~020, r. l. f. med. = -SJUKDOM. Backman Dickens Pickw. 2: 235 (1871).
-ÖRT.
1) (†) växten Anemone hepatica Lin., blåsippa; äv. i uttr. ädel leverört; jfr -BLOMMA 2, -GRÄS 2, -KLÖVER. Franckenius Spec. B 4 a (1659). Rudbeck HortBot. 52 (1685). Fries BotUtfl. 3: 206 (1864; angivet ss. br. i äldre tider).
2) (†) växten Agrimonia eupatoria Lin., åkermönja; jfr -GRÄS 3. Linc. (1640; under agrimonia). Lindestolpe FlWiksb. 2 (1716).
3) (†) växten Asperula odorata Lin., myskmadra; äv. i uttr. välluktande leverört; jfr -GRÄS 4, -KRUT 1. 2LinkBiblH 4: 71 (c. 1550). Lindestolpe FlWiksb. 4 (1716).
4) växten Batrachium heterophyllum Gray., grodnate; i ssgn VATTEN-LEVERÖRT.
5) (†) den till levermossorna hörande arten Marchantia polymorpha Lin., i uttr. mindre leverört; jfr -KRUT 2. Bromelius Chl. 57 (1694).
B (†): LEVRE-STINGANDE, p. adj. som liksom åstadkommer ett styng i ngns lever; jfr LEVER, sbst.2 2. Ditt anlets prackt, din lefvre-stingand' ögnestråhlar. Lillienstedt Vitt. 272 (1680).
-ÅDER, se A.
Avledn.: LEVRA, v.1 (v.2 se sp. 615), -ing. [fsv. lifras, lifradher, p. pf.; jfr d. levre, nor. dial. livrast, mnt. leveren, mht. liberen] till 3 a, refl., äv. intr. l. i pass. med intr. bet., om blod: stelna till en halvfast l. geléartad massa, koagulera; i p. pf.: som levrat sig, koagulerad. Så snart een menniskia är dödh, leffras blodhet j hennes lekamen. LPetri ChrPina p 8 a (1572). Lefrat Blod. IErici Colerus 1: 201 (c. 1645). Då blodet lefrar sig eller koagulerar (så osv.). Hammarsten FysiolK 77 (1883). Den stora (blod-)fläcken, som redan börjat levra. Didring Malm 1: 222 (1914). särsk.
a) (tillf.) i utvidgad anv., i p. pf.: hopfiltrad av levrat blod. Lefradt skägg. Arnell Scott Sjöfr. 83 (1829).
b) (tillf.) i förb. levras fast, i utvidgad anv., om föremål: klibbas fast vid ngt medelst levrat blod. Kläderna hade levrats fast vid såret. Johansson RödaHuv. 1: 58 (1917).
-LEVRAD, p. adj. som har så l. så beskaffad lever, i ssgrna BLEK-, HET-LEVRAD.
LEVRIG, adj. (mindre br.) till 3 a, om blod: som liknar lever, levrad. Wistrand Husmed. 119 (1840). Östergren (1931). jfr: Hoos mångom som sijn Sädh på Åkeren nu skooro, fullo Axen Blodh leffrighe j theras Hender. PPGothus Und. X 5 b (1590).
Spoiler title
Spoiler content