SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2005  
TINNING tin32, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (VarRerV 7 (1538) osv.) ((†) -er VocLib. avd. 18 (c. 1580); -or Palmchron SundhSp. 324 (1642: Twinningorne, pl. best.)).
Ordformer
(tenning- i ssg 1785 (: Tenninge-benen). tijning- i ssg 1687 (: tijnings plåster). tinning (-ij-) 1538 (: ti(n)ningar) osv. twinning 1572 (: twinningarna)1642 (: Twinningorne))
Etymologi
[fsv. thynninger, thynning, m.? l. f.; motsv. d. tinding, nor. tinning, fvn. þunnvangi, m., þunnvengi, n., mlt. dünninge, f., fht. dunwanga, dunwengi, mht. tüne-wenge, feng. þunwang(e), þunwenge; av TUNN o. ett germ. ord med bet.: kindben, vilket föreligger i fvn. vangi, fsax., fht. wanga, feng. wange (l. en avledn. härtill); till den rot som äv. föreligger i VÅNG]
om vart o. ett på ömse sidor av människas huvud mellan panna, yttre ögonvrå, kindben o. öras övre del beläget tunt l. plant (mer l. mindre insjunket) sidoparti; i sht i pl.; äv. (i sht zool.) om motsv. parti hos djur. Högra, vänstra tinningen. VarRerV 7 (1538). (Hon) slogh Sissera genom hans hoffuudh, sönderkrossadhe och genom stack hans tinningar. Dom. 5: 26 (Bib. 1541). Stryker man Hjernan af .. (mården) på tinningarne, hjelpes man ifrån Swindel. Orrelius Diurr. 9: 4 (1750). Tinningarne (på javanska sparvar) äro hvita. Osbeck Resa 103 (1751, 1757). Larven grön, hufvudet .. tecknadt med ett svart band öfver tinningarna. Tullgren Skadeins. 114 (1906). Ett kraftigt bajonettsting löpte från tinningen ner till käkbenet. Kjellgren Smar. 200 (1939). — särsk.
a) i fråga om uppbyggnad l. utseende hos tinning, dels med tanke på hårväxt, dels med tanke på blodåder som genomlöper tinning. Bruden lutar / I liljehanden lockig tinning neder. Stagnelius (SVS) 4: 3 (c. 1815). (Han) somnar med bultande tinningar och knotande mage. Lindström Vindsröjn. 78 (1939). Med två fingrar strök hon en gång över den järngrå tinningen. Spong Sjövinkel 55 (1949). En man uppfattas som distingerad med de gråa tinningarnas charm, medan en gråhårskvinna betraktas som gammal. DN 21 ⁄ 11 1993, s. C5.
b) i allmännare anv., om tinning ss. centrum för medvetande l. tanke l. känsla o. d. Ett mellanting är hon, som jag icke begriper, om jag bråkar sönder Tinningen på mig. Almqvist Går an 84 (1839). Det är som om .. (två miljoner) stångjärnshammare bearbeta hans av vin däfna tinningar. Engström Hemsp. 165 (1921).
c) (numera mindre br.) i fråga om tinning ss. stöd l. fäste för krans l. krona o. d.; ofta närmande sig l. övergående i bet.: hjässa l. huvud. Bekransen med löfven er tinning! Adlerbeth Æn. 107 (1804). På tredje dagen / tog jag guldet från min tinning. Collinder Kalev. 46 (1948).
Ssgr: A: TINNING-ARTÄR. (tinning- 1905 osv. tinnings- 1954 osv.) artär i tinning. Müller LbAnat. 182 (1905).
-BEN. (tinning- 1745 osv. tinninge- 17361809. tinnings- 1852 osv.) anat. om vart o. ett av de båda på ömse sidor i människas kranium under hjässbenet befintliga tredelade skelettben som bl. a. utgör säte för mellanörats o. innerörats organ. Rosenstein Comp. 45 (1736). Hjärnskålen bildas af .. 2 tinningben, som med en platt vingformig del bilda sidoväggar och med en pyramidformig del .. bilda en del af botten i hjärnskålen. Wretlind Läk. 2: 9 (1894).
-FJÄDER. (tinning- 1934 osv. tinnings- 1956 osv.) (förr) om glasögonskalm avsedd att klämmas fast mot tinning. Fatab. 1934, s. 163. Omkr. 1730 uppträdde den första typen av glasögon med skalmar eller, vad man då kallade, tinnings- eller sidofjädrar. Kulturen 1956, s. 150.
-FJÄLL. (tinning- 1946 osv. tinninga- 1674) (numera mindre br.) om tunn, fjälliknande, övre del av tinningben. VDAkt. 1674, nr 123. Fornv. 1946, s. 72.
-GROP. (tinning- 1796 osv. tinnings- 18521886) anat. om försänkning i kraniet mellan tinning o. panna; särsk. om sådan försänkning hos häst; jfr -håla. LittT 1796, s. 242. Sjöstedt Husdj. 1: 17 (1859; hos häst). Venstra tinningtrakten (på K. XII:s lik) visar i betäckningarna en stor, något oval öppning, belägen i främre och nedre delen af tinninggropen. 2VittAH 25: 319 (1859, 1867).
-HÅLA. (tinning- 1875 osv. tinnings- 1915) (numera mindre br.) tinninggrop; jfr håla, sbst. 1 b. Wretlind Läk. 2: 16 (1894). SAOL (1973).
-HÅR. hår på l. från tinning. Öberg Storstr. 17 (1910).
-LOB, förr äv. -LOBEL. (tinning- 1830 osv. tinnings- 1931 (: tinningslobsabscesser) osv.) anat. om innanför tinningbenet belägen nedre sidodel av storhjärnan; jfr lob 1. Florman Anat. 2: 63 (1830).
-LOCK. (tinning- 1925 osv. tinnings- 1925 osv.) hårlock vid l. från tinning (hos ortodox jude). JudLittSSkr. 7: 102 (1925).
-MUSKEL. (tinning- 1799 osv. tinninge- 1778. tinnings- 18471917) anat. Hernquist Hästanat. 38 (1778). Tinningmuskeln är en strålformigt utbredd muskel, som går från tinningbenet snedt framåt och nedåt innanför kindbågen samt fäster sig på underkäkens kronutskott. Wretlind Läk. 3: 27 (1895).
-PLÅSTER. (tinning- 1739. tinninge- 1762. tinnings- 1687) (†) plåster att läggas l. fästas vid l. på tinning för att lindra smärta, i sht huvudvärk. BoupptSthm 1688, s. 1027 b, Bil. (1687). Bruno Gumm. 13 (1762).
-RING. arkeol. (med hak- l. s-formad avslutning försedd) ring (av silver l. brons) (från vikingatiden) avsedd att ss. prydnad fästas vid pannband tillhörande i sht (slavisk) kvinnodräkt. Fornv. 1911, s. 45.
-SÖM. (tinning- 1807 osv. tinninge- 17361785. tinnings- 17451923) anat. söm (se söm, sbst.1 4 a) som förenar tinningben o. i kraniet befintliga närliggande ben. Rosenstein Comp. 48 (1736).
-TRAKT. (tinning- 1823 osv. tinnings- 1864 osv.) område närmast omkring tinning; i sht i sg. best. Florman Anat. 1: 226 (1823).
-ÅDER l. -ÅDRA. (tinning- 1939 osv. tinninge- 1778. tinnings- 1899) åder i tinning. Hernquist Hästanat. 46 (1778). När tinningådern började svälla av tankemöda kom sondottern Ileana till undsättning. SvD 21 ⁄ 8 1965, s. 4.
B (†): TINNINGA-FJÄLL, se A.
C (†): TINNINGE-BEN, -MUSKEL, -PLÅSTER, -SÖM, -ÅDER, se A.
D: TINNINGS-ARTÄR, -BEN, -FJÄDER, -GROP, -HÅLA, -LOB, -LOCK, -MUSKEL, -PLÅSTER, -SÖM, -TRAKT, -ÅDER, se A.
Spoiler title
Spoiler content