SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MÄNTA män3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(mängt- c. 1730—1928 (efter ä. källa). mänt- (-e-, -th-, -tt-) 1540 osv.)
Etymologi
[fsv. mänta, vitgarva, sv. dial. mänta, vitgarva, knåda, i östsv. dial. äv.: bulta; jfr fnor. menta, bereda till pergament, nor. mente, vitgarva, bereda gm bankning, banka, bearbeta (kraftigt), isl. menta, bereda till pergament; av slav. urspr.; jfr fslav. męti, knåda, trampa (ry. mjat'), lillry. mjatnik, garvare, ry. syro-mjat', vitgarvat läder (av grundformen mentĭ-). I bet. 3 användes ordet ss. substitution för: garva i motsv. anv.]
1) (utom i Finl. nästan bl. om ä. förh.) vitgarva; förr äv. allmännare: garva. Alun .. (till) Siliacus remsnidar, att menthe hudar. 2VittAH 8: 109 (1540). Mjölon .. tjenar endast .. til hudars barkning och mäntning. Dahlman Humleg. 52 (1748). Mankönet (i Bara härad) .. syr grimmor, hufvudstolar, selar etc. af mäntat läder. Lönqvist Bara 7 (1775). Berzelius Kemi 6: 346 (1830). SvSkoT 1926, nr 24, s. 8. — jfr RÅ-, VIT-MÄNTA.
2) (†) bearbeta (ngt material) gm tryckande l. slående rörelser o. d.; knåda (deg); älta (murbruk). Menta deg. Lind (1749). Menta ler. Heinrich (1828).
3) (†) metall. garva (se GARVA, v.1 II). Mäntadt .. stål. BergsbSahlin 265 (1778).
Ssgr (till 1; äv. att hänföra till mänt): A: MÄNT-LÄDER. (utom i Finl. nästan bl. om ä. förh.) vitgarvat skinn l. läder. Juslenius 209 (1745). SvSkoT 1926, nr 24, s. 8.
Ssg: mäntläders-rem. (i Finl.) NPress. 1892, nr 200, s. 4. FFS 1918, nr 132, s. 6. —
-REM. (i Finl.) mäntlädersrem.
B (†): MÄNTE-HUD. hud av mäntläder. BtÅboH I. 1: 109 (c. 1630). BoupptSthm 16/2 1685.
Avledn. (till 1): MÄNTARE, m. (om ä. förh.) vitgarvare. Barckhusen Cotossichin 88 (1669).
Spoiler title
Spoiler content