SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OAKTSAM ω3~aktsam2 l. 3~20, förr äv. OAKTESAM, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -T.
Ordformer
(oachs- 1566 (: oachssamhett). oacht(t)e- 1548 (: oachttesamheett)1621. oakt- (oacht(t)-, oac(k)t-, oagt-) 1538 osv. uact- (vackt-) 1538 (: uactsamhetz)1539 (: vacktsamhett))
Etymologi
[jfr t. unachtsam, ävensom mnt. unachtsamheit; av O- 1 o. AKTSAM]
I. med aktiv bet.
1) som icke ägnar (tillbörlig) uppmärksamhet åt ngt; ouppmärksam; numera företrädesvis (mera tillf.): som visar obetänksamhet l. tanklöshet; förr äv.: som icke bryr sig om l. fäster avseende vid förmaningar l. tillsägelser o. d., nonchalant, oresonlig; förr äv.: som grundar sitt omdöme på ytlig iakttagelse o. d., kortsynt; förr äv. i uttr. oaktsam om ngt (jfr 2), som icke visar ngt intresse för ngt; jfr AKTSAM I 1, 2. VarRerV 59 (1538); jfr a. Helsingius (1587). Månge Saker flyta vtaff en gudachtigh Nijtälskan, oansedt oachtsamme Menniskior meena them skee vtaff Haat och Afwund. Schroderus Os. 1: 560 (1635; lat. orig.: stertentes). En .. oachtsam och gensträfwig menniskia. Schmedeman Just. 446 (1665). Björner HalfdÖst. 15 (1737: oaktsam om; isl. orig.: oatgiætinn um). En oaktsam publik. Nyblom Twain 1: 66 (1873). För ”oaktsamt förvärv” dömdes .. en köpman till 75 dagsböter. SvD(B) 1946, nr 338, s. 20. särsk.
a) (†) som icke visar tillräcklig l. tillbörlig omsorg l. omtanke l. noggrannhet (i sin syssla l. tjänst); försumlig; pliktförgäten; opålitlig; jfr AKTSAM I 3. G1R 24: 491 (1554). Här J länet är Jngän then man nogot til lita kan .., wtan en hoop löst och oachtsampt sälskap. HFinlH 4: 350 (1558). VDAkt. 1785, nr 268.
b) (†) i utvidgad anv., i uttr. falla oaktsamt, om hår: falla oordnat. Nordenflycht (SVS) 3: 139 (1759).
2) som icke handskas varligt med ngt l. icke tar vara på saker o. d.; ovarsam; förr äv.: icke sparsam l. snål (om ngt); äv. om handling o. d.: som vittnar om dylik egenskap; äv. bildl.; jfr AKTSAM I 4. Vara oaktsam om l. med ngt. (Hon) sade .. at iag war så oacht sam at alt thet iag hade och hon gaf mig thet tapa iag bort. Horn Lefv. 63 (c. 1657; rättat efter hskr.). (Stiernhielm) war oacktsam både om tijd ok medel. Columbus MålRoo 21 (c. 1678). Göra böcker till luntor genom oaktsamt bruk. Eichhorn Stud. 3: 91 (1881). Kihlman NordProf. 332 (1935; bildl.).
3) (numera knappast br.) som icke aktar sig l. tar sig till vara; oförsiktig; jfr AKTSAM I 5. The oactsama ibland menniskionar samlar .. (skökan) til sich. SalOrdspr. 23: 28 (öv. 1536); möjl. till 1 (a). (Vi ha) förnummet, att enn stoor part aff edher .. ähre .. mykit säkre, oachtsamme och föge tage edher till vare för för:ne rydzer. G1R 26: 114 (1556). Verelius 196 (1681). Bruno Gumm. 230 (1762); jfr 1.
II. [jfr motsv. anv. i t.] (†) med passiv l. gerundivisk bet.: som icke åtnjuter ngt anseende l. ngn aktning; föga aktad, obetydlig; jfr AKTSAM II 2. Itt förnufftigt sinne förachtar icke hoos någon edle gerningar, och en trogen wandel, om han än sådant finner hoos en oachtesam och ringa Man. Forsius Fosz 113 (1621). Schroderus Os. 2: 421 (1635).
Avledn.: OAKTSAMHET (oa´ktsamhet Weste), r. l. f. [jfr mnt. unachtsamheit, t. unachtsamkeit]
1) till I 1: egenskapen l. förhållandet att icke ägna (tillbörlig) uppmärksamhet åt ngt l. att icke fästa avseende vid l. bry sig om ngt; nonchalans; liknöjdhet; äv.: försumlighet l. (grov) vårdslöshet o. d.; numera nästan bl. (i sht i uttr. av oaktsamhet): obetänksamhet l. tanklöshet l. förbiseende; stundom svårt att skilja från 2. RA I. 1: 240 (1538). G1R 12: 154 (1539). (Kejsar Gallienus') oachtsamheet war så stor, at tå han hörde berättas, .. huru iämmerligen tilstodh j Regementet, gaf han altijdh thär til et löijeligit och förachteligit swar. Schroderus Sleid. 77 (1610). SFS 1940, s. 698 (: av oaktsamhet). särsk. (numera föga br.) konkretare, om obetänksam l. tanklös handling o. d.; särsk.: misstag l. fel l. inadvertens beroende på tanklöshet l. förbiseende. Spegel Pass. 180 (c. 1680). Att Runeberg vid första nedskrifvandet begick några sveticismer och oaktsamheter. FoU 17: 131 (1904).
2) till I 2: egenskapen att vara oaktsam (om ngt); ovarsamhet; förr äv.: bristande tillsyn l. vård, vanvård; stundom svårt att skilja från 1. Så att .. (spannmålen) icke förfars eller förderffues motte, för wanröcth och oachttesamheett skuldt. G1R 19: 123 (1548). Hennes oaktsamhet om de nya kläderna. SvD(B) 1938, nr 22, s. 6.
3) till I 3: egenskapen att icke akta sig l. ta sig till vara; oförsiktighet; numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 1; i sht förr äv. konkretare, om oförsiktig handling o. d. Berchelt PestOrs. E 2 b (1589). Palmchron SundhSp. 261 (1642; konkretare). Sitt missöde torde Hummerhielm genom oaktsamhet och alltför stor djärfhet i någon mån själf förskyllat. KKD 10: VI (1914).
OAKTSAMLIG, adj.; adv. -a (LPetri 1Post. T 1 a (1555), Juslenius 114 (1745)), -en (G1R 20: 43 (1549), Ekblad 256 (1764)). (-sam- 15551764. -samb- 15491652. -samme- 1664 (: oachtsammeligare). -lichen, adv. 1628. -lig(h) 1549 (: oachtsambligen, adv.), 15591764 (: Oaktsamligen, adv.). -lingen(n), adv. 1558c. 1635) [jfr mnt. unachtsamlike, adv., ä. t. unachtsamlich] (†)
1) till I 1.
a) ss. adv.: ouppmärksamt; äv. nonchalant l. försumligt l. vårdslöst o. d.; äv.: av oaktsamhet (se d. o. 1) l. förbiseende. G1R 20: 43 (1549). Ther man försumeliga och oachtsamliga hörer ordet, mistes thet. LPetri 1Post. T 1 a (1555). Alldenstundt de oachtsamlichen hafuer kastett fyrverker i sina egna schep. OxBr. 11: 561 (1628). Ekblad 256 (1764).
b) ss. adj., anträffat bl. i uttr. oaktsamlig emot ngt, ohörsam mot ngt. G1R 29: 198 (1559).
2) till I 2 o. 3; ss. adv.: oaktsamt; oförsiktigt. Linc. (1640; under incautè). LMil. 3: 374 (1693).
Spoiler title