publicerad: 1949
OFFICIANT of1isian4t l. 0104, förr äv. OFFICIENT, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(officiant 1599 osv. offiiciant 1634. offitiant 1649. officient 1714)
Etymologi
[jfr t. offiziant, eng. o. fr. officiant; av mlat. officians (gen. -antis), p. pr. av mlat. officiare (se OFFICIERA)]
(numera bl. i c o. d) person som innehar en befattning l. förrättar en tjänst l. är anställd för ett bestämt arbete o. d.; person som bekläder en mera kvalificerad post (o. därigm höjer sig över gemene man), funktionär; särsk. om (i sht) statlig (lägre l. högre) ämbetsman l. tjänsteman; jfr OFFICER 1. HSH 12: 173 (1599). Hennes Maj:t dankade både Officianterna i Hofvet, Fruntimret och gemena folket mestadels af. Brahe Tb. 87 (c. 1660). Af Wår Öfwer-Directeur tilförordnade Officianter och Tull-Betiente. Schmedeman Just. 1433 (1695). Massmästare, upsättiare, .. byggmestare, sågare och flere sådane officienter. RARP 17: 351 (1714). Jungberg (1873). jfr: Kostpenningar (på Drottningholm) .. Vid Operan .. Comedianter à 4 d(a)l(er) .. Peruquemakaren à 4 .. 2 Officianter à 2. HovförtärSthm 1759, s. 1648. — jfr TULL-OFFICIANT. — särsk.
a) på fartyg: person (kapten, styrman, skeppspräst, timmerman osv.) beklädande en bestämd o. mera kvalificerad befattning i motsats till de meniga. Officianterne (på det ryska skeppet) affördes .. under betäckning til Jönköping, hvarthän äfven det öfriga Manskapet kommer at transporteras. GT 1788, nr 102, s. 2. SP 1792, nr 180, s. 3. PH 15: 397 (1793).
b) om person tillhörande den lägre betjäningen vid kyrka o. d. OfferdalKArk. N I 1, s. 2 (1690). Om Officianterna beslötz Nämbl. 1. Kyrckiowärderna .. 2. Sexmän .. 3. Kyrckwachtare (osv.). Därs. 11 (1692). Därs. 58 (1705). jfr: Lägre prester och officianter. Palmblad Fornk. 1: 529 (1844; vid tämplet i Eleusis).
c) (förr) om underordnad (icke till de akademiska lärarna hörande) tjänsteman l. befattningshavare vid universitet. Schück VittA 4: 72 (i handl. fr. 1696). Officianter vid Academiens Sprutor. UAcadCatal. 1822, h.-t. s. 13. Annerstedt UUH II. 2: 52 (1909; om förh. 1696).
d) (numera nästan bl. i α o. β) person som är tjänsteförrättande vid ett visst l. vissa bestämda tillfällen (t. ex. vid en ceremoni). 2RARP 13: 331 (1742; om adelsmän med viss tjänstgöring vid en kunglig begravning). särsk.
α) (fullt br.) om officierande präst. 2RARP 18: 194 (1751). Söderblom knäböjde i bön .., innan han intog sin plats vid sidan av de andra officianterna. HågkLivsintr. 14: 390 (1933).
β) (fullt br.) om person som bekläder visst ämbete inom en orden. Bellman (BellmS) 4: 14 (1768). Östergren (1933). jfr ORDENS-, STOR-, UNDER-, ÖVER-OFFICIANT.
γ) (förr) om preses l. respondent l. opponent o. d. vid en disputation (se d. o. 3); äv. = OFFICIARIE. Examen (vid Lunds trivialskola) slutades med en Latinsk Disputationsact, hvarvid 4 af de till Academien dimitterade voro officianter. SvLitTidn. 1816, Bih. sp. 82. Lundström LPGothus 1—2: 173 (1893; vid prästmöte på 1600-talet). Disputationsdagen måste jag ha någon tillställning för officianterna. LStenbäck (1855) hos Aspelin Stenbäck 451.
Spoiler title
Spoiler content