SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OGAR, förr äv. OGÅR, adj. (ogar 18871898. ogår 1685 (: ogårt, n.)). garv. icke (färdig)garvad. Ogårt Smått ledher. BoupptSthm 1685, s. 742 b, Bil. Hirsch LbGarfv. 108 (1898).
OGARANTERAD, p. adj. icke garanterad. AdP 1789, s. 694. Ogaranterade utskottsknivar. Östergren (cit. fr. 1920).
OGARDERAD, p. adj. icke garderad.
1) fäkt. o. idrott. motsv. gardera, v.2 1. Man måste (vid boxning) observera vilket slags angrepp som förvillar .. (motståndaren) och som lättast finner honom ogarderad. Holmberg Boxas 19 (1921).
2) motsv. gardera, v.2 2 (särsk. a o. b). Motspelarens ogarderade pjeser. HbiblSällsk. 2: 174 (1839; i schack). C. som .. ogerna vill göra sin klöfverknekt ogarderad. Wilson Spelb. 342 (1888; i vira).
OGARNERAD, p. adj. icke garnerad.
1) motsv. garnera, v.2 2 (särsk. a o. b). KlädkamRSthm 1654, s. 400. Önskar man den övre kjolkanten ogarnerad, så (osv.). Sömnadsb. 119 (1915).
2) (numera föga br.) skeppsb. o. sjöt. motsv. garnera, v.2 3 slutet. Städernes öpna, ogarnerade och svagbygde klinkskutor. PH 14: 18 (1787). Murberg FörslSAOB (1791).
OGARVAD, p. adj. icke garvad.
1) motsv. garva, v.1 I 1. Ogarfvade hudar. Lind (1749). EkonS 1: 38 (1891).
2) (i sht förr) metall. motsv. garva, v.1 II. Ogarfwat ståhl. BlBergshV 18: 37 (1687). De Ron o. Virgin 2: 76 (1890).
OGATLIG, adj. (ogat- 1723. ogate- 1731. ogatte- 1723) [efter ä. t. o. t. dial. ungattlich, ungätlich, till gattlich, gätlich, passande, tjänlig, sammanhörande med gatten, para, förena (jfr gadda, v.2)] (†) otjänlig, obrukbar. 2RA 1: 355 (1723). 2 st. nickhakar och 1 st. 24-lödig falconet äro såsom ogatelige k. ammiralitetet i Carlscrona hembudne till barlast vid örlogsflottan. Därs. 3: 124 (1731).
OGELAD, se ogälad.
OGEMEN, adj.; adv. = (†, Broman Glys. 3: 694 (c. 1740), Celsius G1 1: Föret. 18 (1746)), -t. [jfr t. ungemein]
1) (†) ovanlig; sällsam, besynnerlig. Detta (dvs. att förvandla sig till ett djur) hafwer fordom intet warit så ogement. Rudbeck Atl. 3: 72 (1698). Lagerbring 1Hist. 1: 72 (1769).
2) ovanligt l. ofantligt stor l. god l. förträfflig l. välbildad o. d., utomordentlig.
a) (†) om varelse l. konkret sak. Österling Ter. 1: 267 (1699). (På bärget) Satt en Mayestätlig qwinna, / Af desz ogemena kropp / Sågs wäl hon war en Gudinna. Runius (SVS) 2: 247 (c. 1710).
b) med mer l. mindre abstrakt huvudord; numera företrädesvis (ngt vard.) om nöje, tillfredsställelse, behag o. d.; ofta ss. adv.: ofantligt. HC11H 8: 45 (1678). Hon war af ett ogement förstånd. Ekendahl JEDelaGardie 42 (1709). (Drängen) är af en så ogemen döfhet besvärad, at han aldeles intet kan höra. KalmDP 1764, s. 172. Att driva med nästan har något ogement tilltalande för människonaturen. Nilsson FestdVard. 140 (1925). Den livslustiga gumman, som beredde mig ett ogement nöje genom sin öppenhjärtighet. Laurin 2Minn. 96 (1930).
OGEMYTLIG. butter, ovänlig, kärv, tvär, som sprider otrevnad omkring sig; äv. om sak: obehaglig, otrevlig, olustig, otrivsam. Steffen BrittStröft. 108 (1895). Den gemytlige majoren .. hade väl aldrig i sitt liv sett så ogemytlig ut. Engström 12Bok 90 (1919). Den tråkigaste och ogemytligaste av alla nöjeslokaler, Kristallsalongen. Laurin 2Minn. 241 (1930).
Avledn.: ogemytlighet, r. l. f. Östergren (1933).
Spoiler title