SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OHEDER. (†) brist på heder; jfr heder, sbst.2 5, 6. Cavallin Herdam. 5: 8 (i handl. fr. 1687).
OHEDERLIG. icke oförvitlig l. rättrådig l. hederlig; om handlingssätt o. d.: som vittnar om dylik egenskap; jfr hederlig 8. Murberg FörslSAOB (1791). Ohederliga konkurrensmetoder. SvD(A) 1930, nr 107, s. 5. Direkt ohederliga affärer. Hammenhög PoB 569 (1931). särsk.
a) som (av ett l. annat skäl) betraktas som ohederlig, vanhedrad. Var det på det sättet man råkade i olycka, kom på fästning och blef ohederlig för lifstid? Benedictsson Folkl. 40 (1887). Hedberg Rymm. 199 (1930).
b) (†) ss. adv.: på ett nedsättande l. skymfligt sätt. Visb. 1: 129 (c. 1620). Tala ohederligt om sin vän. Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: ohederlighet, r. l. f. Björkman (1889). särsk. konkret: ohederlig(t) beteende l. handling(ssätt). GHT 1926, nr 80, s. 12. Jag vet .., att han gjort sig skyldig till ohederligheter. Munthe Torsd. 116 (1934).
OHEDRA. (†)
1) icke visa (ngn) tillbörlig heder, icke ha tillbörlig aktning för (ngn), missakta, vanvörda; jfr hedra, v. 1, 2. Linc. (1640; under dedecoro). Schück VittA 4: 605 (i handl. fr. 1726). Balak blef vred, befallte .. (Bileam) fara sina färde igen ... Bileam såg sig nu ohedrad, obelönt, nästan skymfad. Wulf Köppen 1: 385 (1799). Dalin 2: 162 (1853).
2) bringa vanära över (ngn l. ngt), vanhedra; äv. refl.; jfr hedra, v. 2. BL 15: 133 (cit. fr. 1709). Ohedra sig sjelf. Murberg FörslSAOB (1791).
OHEEL, se ohäll.
OHEGDELIG, se ohejdlig.
OHEIL, sbst.; pl. -er. (oheijl) [av t. unheil (se ohäll)] (†) olycka; missförhållande; nackdel. RP 9: 150 (1642; pl.). Därs. 158 (sg.).
Spoiler title