SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OS ω4s, sbst.2, n., äv. (i vissa trakter) r. l. m.; best. -et resp. -en; pl. (ss. n.; föga br.) = (Hiärne Berghl. 444 (1687), Östergren (1934)).
Ordformer
(förr äv. ohs, oos o. d. os c. 1600 osv.)
Etymologi
[jfr likbetydande dan. o. nor. os; av ovisst urspr.]
1) gasmassa (i vissa fall innehållande fasta partiklar) som utgår från ngt (o. afficierar luktnerverna); lukt (som utgår från ngt); numera företrädesvis om illaluktande gasmassa l. dålig lukt; ofta om gasmassa l. lukt som uppstår vid bränning l. stekning l. upphettning av ngt. Medhan hon (dvs. grytan) södh (dvs. kokade) iagh stodh ther hooss / Ther aff gick så starkt itt ooss. Rondeletius 18 (1614). Deszlikest bör man wetta, om wädret kommer igenom någon landsort, hwarest af jorden uthdunstar ett gifftigt oos. Lindestolpe Pest. 11 (1711). De kände .. oset av stekt fisk. Melin VikSaga 80 (1910). — jfr FLOTT-, GRUV-, LACK-, MAT-, STEK-OS m. fl. — särsk.
a) om kolos (se d. o.) l. om stickande l. kvävande rök från eldstad, talg- l. stearinljus, fotogenlampa o. d. HB 1: 221 (1577). Hufvudvärk af os. Darelli Sockenapot. 175 (1760). Det skadliga ämne, som utvecklas från ofullkomligt utbrända trädkol, och åstadkommer hvad vi kalla os. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 333. Jundell Barn. 1: 72 (1927). jfr KAKELUGNS-, KOL-, LAMP-, LJUS-, STENKOLS-OS.
b) mer l. mindre bildl.
α) (†) i uttr. eget ros gör elakt os l. eget ros ett ont os, eget beröm luktar illa. Grubb 178 (1665). Borg Luther 2: 743 (1753).
β) (†) i uttr. ha os för ros, få klander i stället för beröm. Runius (SVS) 1: 290 (1713).
γ) (numera knappast br.) i sådana uttr. som l. ha os om (förr äv. av) ngt, få nys om ngt resp. aningsvis l. gm vaga antydningar l. underrättelser (tro sig) ha reda på ngt (som är i görningen). (De) hadhe fått ooss aff Tillförne, att (osv.). VDAkt. 1692, nr 344. Aha! De hade nu fått os om saken. Envallsson OförtMöt. 18 (1786). Sundén (1888).
2) (numera bl. ss. senare led i ssgr) värkan som inandning av os l. rikligt förtärande av mat l. alkoholhaltig(a) dryck(er) har på ngn; särsk. om obehaglig dylik värkan: huvudvärk; yrsel; dästhet, olust, dåsighet; bakrus, ”kopparslagare”; äv. utan tanke på obehag: rus, berusning; äv. (i sht i ssgr) bildl. Lind (1749). Oset sitter än qvar i hufvudet. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Eau de Luce) är et godt styrkande medel emot svimning, hysteri, os och hufvudvärk. Linderholm 1: 474 (1802). (Han) påstår väl, at han ännu har os qvar i hufvudet efter sista dryckeslaget på Blå porten. 3SAH LVI. 3: 22 (1826). Vinet ger os, och kärleken ger mättnad, och lifvet ger döden. Snellman Gift. 1: 273 (1842). Och ni, min käre Pumponius, går ni i os, efter ni börjar slåss. Topelius Vint. II. 1: 357 (1856, 1881). — jfr FEST-, HUVUD-, JUL-OS.
3) om sönderfallsprodukter av malm l. metall, små metallpartiklar, halt av metall, rostfärgade vittringar på bärg l. stenar o. d.; i ssgrna JÄRN-, MALM-OS.
Ssgr (till 1): OS-DYGN. (förr) bärgv. dygn närmast efter tillmakning i (större) gruva, då allt gruvarbete låg nere, till dess det uppkomna oset försvunnit. Rinman (1789). Bergv. 4: 27 (1794).
-FRI. fri från os; särsk. om bränsle l. eldstad: som icke ger upphov till os. JournManuf. 1: 17 (1825). Antracitkol .. rök-, os- och slaggfria. SD 1892, nr 325, s. 2. SvD(A) 1929, nr 315, s. 10 (om kamin).
-LUKT. (i sht i Finl.) lukt av kolos o. d. Möller (1790). Enckell Ljusd. 25 (1930).
Avledn.: OSIG, adj. (osug 1748)
1) (numera mindre br.) till 1: full av os; som osar; som ger upphov till os; illaluktande. Oec. 38 (1730). Lundgren MålAnt. 1: 103 (1870; om teaterlokal). En liten osig lampa. Tigerschiöld Sherman AndrKläd. 103 (1924).
2) (†) till 2: dåsig, tung (i huvudet). Topelius Vint. I. 2: 234 (1862, 1880). Laurén Minn. 191 (1877).
Spoiler title