SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAKELUGN ka3kel~uŋ2n, starkt vard. äv. ~uŋ2 l. ka3k~luŋ2n l. ka3k~luŋ2 (uttalas vanligen: kàklúnngn Dalin; kak(e)lung Östergren (1929; angivet ss. vard.)), r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar ((†) -er SthmTb. 23/11 1584, Bolinus Dagb. 70 (1676)).
Ordformer
(kackel(l)- 15831843. kackl- 1673 (: Kack Lungz Dörrar)1784. kakel(l)- 1562 osv. kakl- 16241929. -ong 1792 (: Kackelongzdörrar). -ongn 1704. -ugn(n) (-vgn) 1562 osv. -ung 16391784, 1895 (: Kakelungsplaner). -ungn (-vngn, -vgnn) 16581760 (: Kakelungnsmakare))
Etymologi
[jfr d. kakkelovn, mnt. o. holl. kacheloven, t. kachelofen; av KAKEL, sbst.2 2, o. UGN]
1) (i Sv. vanl. fyrkantig l. cylindrisk, i regel med ved uppvärmd) ugn av kakel l. liknande material, avsedd för uppvärmning i sht av bostadsrum o. d., sedan 1700-talets senare del med av tegel uppmurade rökgångar mellan eldstaden o. skorstenspipan (för att så mycket värme som möjligt skall magasineras i ugnen); jfr POTT-UGN. Sätta upp, sätta om, riva ned en kakelugn. Fyrkantig, rund kakelugn. Lägga in en brasa i kakelugnen. Kakelugnen ryker in. ArkliR 1562: 18 (1562). ”Glaaseeret Tegel till een kakelugn”. Fatab. 1913, s. 29 (1678). Alla Kakelugnar böra vara försedde med framman föresatte järnpannor, at emottaga utfallande glöd. PH 4: 2740 (1748). Stål Byggn. 2: 31 (1834). I ”förmaket” .. fanns .. en gammal kakelugn, hvilande på fötter efter äldre tids sed. Nyblom Minn. 1: 29 (1904). Oterdahl En 27 (1927). — jfr BARNKAMMARS-, FAJANS-, KOLONN-, MAJOLIKA-, PORSLINS-, POTT-, PRAKT-, RÖR-, SALS-, SPEGEL-KAKELUGN m. fl.
2) (numera bl. vard., i sht i folkligt spr.) i utvidgad anv., om för uppvärmning i sht av bostadsrum avsedd ugn av annat material än kakel o. d.; särsk.: järnugn, järnkamin. Kakelvgnn aff Jernn. TullbSthm 25/8 1578. Åkerman KemTechn. 1: 90 (1832). Patent nr 23885, s. 1 (1908). — jfr JÄRN-, KOPPAR-, PLÅT-, TACKJÄRNS-KAKELUGN m. fl.
3) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. som hänföra sig till 1 l. 2.
a) [jfr t. an l. hinter dem ofen sitzen] (†) i uttr. sitta vid l. bak(om) kakelugnen (och steka äpplen l. päron) o. d., med nedsättande anv.: sitta ovärksam hemma i lugn o. ro o. ha det bra o. bekvämt (i stället för att sträva l. kämpa mot svårigheter l. dyl.). (Zonaras) wille .. Sittia widh Kaklvgnen och äpler stekia, / Til Försteliga wärk sigh intet bewekia. Rudbeckius Starcke C 6 b (1624). En gammal man thol ingen wijdh reesa: Honom tiähnar bäst at sittia baak Kakelvgnen. Grubb 247 (1665). Dhe stackarss förtalsamme Småländingar, som nu sittia bak kakelongnen och steka päron. KKD 7: 66 (1704). jfr: Phui slika qvinnor (dvs. de lata o. okunniga), skam! .. / The skulle lära mer, än .. / .. in för kakelvgn the Tyska äplen steka. Kolmodin QvSp. 1: 82 (1732).
b) [jfr uttr. slå kull ugnen i motsv. anv.] (†) i uttr. slå kull kakelugnen, om havande kvinna: nedkomma. Slå kull kakel-ugn eller komm´i gröt-wrån. Columbus Ordesk. 26 (1678; uppl. 1908; angivet ss. vanl. i talspråk).
4) (i fackspr.) ugn avsedd för bränning o. glasering av kakel. Björkman (1889).
Ssgr (i allm. till 1): (1, 2) KAKELUGNS-ASKA, r. l. f. Wallerius Åkerbr. 15 (1778).
-AVSATS~20 l. ~02. = -FRIS 2; jfr -HYLLA. Lönnberg Cas. 7 (1882).
-BOCK, r. l. m. (vard.) = -JÄRN. BoupptVäxjö 1892. VaruHbTulltaxa 2: 395 (1932).
(1, 2) -BOTTEN. botten l. golv i en kakelugns eldstad. BoupptSthm 21/12 1671, Bil. ByggnOrdnNorrkpg 1890, s. 15.
(2) -BÄNK. (i södra Sv., i sht förr, bygdemålsfärgat) ett slags säng i närheten av en (järn)kakelugn (vanl. mellan kakelugnen o. ena långväggen i ett rum). Lovén Folkl. 2 (1847). Erixon Möbl. 1: XXIX (1925).
(1, 2) -DÖRR. dels om var särskild av de små dörrar (vanl. av järn) som, nedtill försedda med hål för åstadkommande av drag, äro parvis anbragta framför eldstaden i en kakelugn, dels om var särskild av de prydnadsdörrar (vanl. av blank metall, ss. mässing l. dyl.) som äro anbragta utanför dessa l. framför kakelugnsnisch; ofta i pl.; jfr -LUCKA. BoupptSthm 19/5 1655. Polerade dubbla Kakelugns-dörrar. DA 1793, nr 89, s. 2. Kurck Marg. 26 (1925).
-FENDER. (numera knappast br.) (plåt)-låda avsedd att anbringas framför kakelugn för att upptaga nedfallande glöd. BoupptVäxjö 1877. GHT 1895, nr 260, s. 4.
(2) -FORM; pl. -ar. (förr) (gjut)form för gjutning av (delar av) järnkaminer. Rig 1932, s. 3 (1642).
-FOT.
1) (i sht förr) om var särskild av de fötter (se FOT 4 b) l. om den fotställning (av järn l. trä) varav kakelugn av viss typ uppbäres. Carlberg SthmArchitCont. G 1 b (1740). VGR 1804, Verif. s. 444.
2) om den nedersta, vanl. ngt utvidgade delen av en kakelugn. NerAlleh. 1896, nr 209, s. 3.
-FRIS, r.
1) (i fackspr.) fris (se FRIS, sbst.3 2 b) som inramar en kakelugnsplan. Rothstein Byggn. 469 (1859).
2) avsats l. hylla på kakelugn (åstadkommen därigm att ugnens övre parti är indraget); jfr FRIS, sbst.3 3. Hagdahl Fråga 52 (1883).
-GALLER. galler (av järn l. ståltråd) avsett att anbringas i en kakelugns eldstadsöppning för att förhindra glöd att falla ned på golvet, då kakelugnsdörrarna äro öppna. BoupptVäxjö 1843.
(2) -GJUTARE. (förr) person som hade till yrke att gjuta järnkaminer. Risingh KiöpH 94 (1669). Bergv. 1: 277 (1672).
-GLÖD. jfr GLÖD 1. Böttiger 6: 71 (c. 1875).
(1, 2) -HALL. (†) = -HÄLL. BoupptVäxjö 1801. Därs. 1816.
(1, 2) -HETTA, r. l. f. IErici Colerus 1: 374 (c. 1645).
-HYLLA, r. l. f. jfr -AVSATS, -FRIS 2. Nyblom i 3SAH 13: 90 (1898).
(1, 2) -HÄLL. (†) järnbotten i en kakelugns eldstad?, sidohäll av en järnugn? Stiernman Com. 3: 418 (1666). BoupptVäxjö 1832.
(1, 2) -HÄLLA, f. (†) = -HÄLL. OrdnLilleTull. 1638, s. A 3 a.
-INSATS~02 l. ~20. i sht tekn. flyttbar eldstad l. insats (se d. o. 2 b β) avsedd att anbringas i kakelugn för att värmen skall kunna bättre tillgodogöras l. för att annat bränsle än ved skall kunna användas. Kolbehållare för kakelugnsinsatser. PT 1907, nr 119 A, s. 1.
-JÄRN. liten järnställning som sättes in i kakelugn o. på vilken vedträna läggas med sin yttre ända (för åstadkommande av bättre drag). BoupptVäxjö 1889. Östergren (1929).
-KAMIN. (i sht i fackspr.) kamin avsedd att anslutas till eldstadsöppningen i en kakelugn i o. för eldning med kox, kol l. torv. Patent nr 26400, s. 1 (1909). Wirgin Häls. 1: 165 (1931).
-KRANS.
1) upptill o. nedtill på en kakelugn horisontellt gående utbuktning med l. utan ornament. Langlet Husm. 626 (1884). TT 1896, Extrah. s. 6.
2) = -FRIS 2. På kakelugnskransen slog den lilla pendylen redan elfva klingande slag. Geijerstam KBrandt 180 (1904). Lagerkvist Kämp. 10 (1930).
(1, 2) -KROK. (starkt vard., i sht i södra Sv.) = -VRÅ. MeddNordM 1897, s. 57 (1824). Sedan eldgaffeln kommit tillbaka i kakelugnskroken, anser jag (osv.). FBöök i NySvSt. 1922, s. 14 (bildl.).
-KRUBBA. (i Finl., numera knappast br.) kakelugnsnisch. Wacklin Minn. 3: 122 (1845).
-LERA. (i fackspr.) kakellera. Lind (1749; under ofen-leim). Bildmark Entrepr. 191 (1921).
(1, 2) -LUCKA. ofta i pl.; jfr -DÖRR. De inre och yttre kakelugnsluckorna. ÖoL (1852). Rothstein Byggn. 517 (1859). Langlet Husm. 626 (1884).
-MAKARE. person som har till yrke att tillvärka kakel o. sätta upp (o. reparera) kakelugnar; numera vanl. i inskränktare anv., = -SÄTTARE. VinkällRSthm 1579. VgFmT I. 6—7: 104 (1760). Kakelugnssättaren (som i dagligt tal äfven benämnes kakelugnsmakare). ArbB 225 (1887). AdrKalSthm 1921, s. 212.
Ssgr: kakelugnsmakar(e)-gesäll. (förr) ReglKakelugnsmSthm 1847, § 1.
-lera. (i fackspr.) kakellera. Rinman JärnH 540 (1782). WoJ (1891).
-mästare. (förr) ReglKakelugnsmSthm 1847, § 1.
-skrå. (förr) PersonhT 1914, s. 126.
-yrke(t). ReglKakelugnsmSthm 1847, § 2. 1NJA 1909, s. 565.
-ålderman. (förr) SvNorStatskal. 1817, s. 291.
-ämbete. (förr) PersonhT 1914, s. 123 (1751).
-MAKERI100104 l. 300~102. tillvärkning av kakel till kakelugnar o. d. PersonhT 1914, s. 129 (1759). BoupptVäxjö 1844. SvKulturb. 1—2: 122 (1929). särsk. konkret, om kakelugnsmakares värkstad. JournManuf. 3: 11 (1833). RTKatal. 1927, IV. 1: 1209.
Ssgr: kakelugnsmakeri-arbetare. PT 1912, nr 131 B, s. 4.
-ämbete. (förr) PersonhT 1914, s. 123 (1798).
-MANTEL. (i fackspr.) jfr KAKEL-MANTEL. GHT 1896, nr 271, s. 3.
-MATTA, r. l. f. matta av eldfast material, avsedd att läggas framför en kakelugn för att skydda golvet osv. mot nedfallande glöd. Björkman (1889). GHT 1895, nr 248, s. 4.
-MUR. (†) i vissa bildl. uttr. med liknande innebörd som de under KAKELUGN 3 a anförda. Gak, kysz din kaklungs mur. Runius Dud. 2: 35 (1712). Du som din räkning giör så lätt bak kaklungs muren (dvs. i lugn o. ro). Risell Vitt. 472 (1722).
-MÅLARE. (i sht i fackspr.) jfr KAKEL-MÅLARE. DA 1771, nr 12, s. 3.
-NISCH. i kakelugn inrättad nisch avsedd att användas ss. värmeskåp bl. a. vid uppvärmning av maträtter, tallrikar o. d. VetAH 1800, s. 177. Abelin TrInomh. 131 (1904).
(1, 2) -OS. os uppkommet vid eldning i kakelugn. Hoorn Jordg. 1: 67 (1697).
-PANNA. (†) = KAKEL, sbst.2 2. OxBr. 11: 725 (1637).
-PIPA, r. l. f. (i fackspr.) rökkanal varigenom röken ledes bort från en kakelugn; dels om rökgång inne i en kakelugn, dels om skorstenspipa avsedd att leda bort rök från kakelugn, dels om kort (plåt)rör som förenar en kakelugn med skorstenspipan, kakelugnsrör. BtÅboH I. 11—12: 7 (1654). Kakelugnspipan, af jernbleck, hvarigenom röken inledes i skorstenen. Stål Byggn. 2: 31 (1834). Förbindelseröret af plåt mellan kakelugns- och skorstenspipa skall vara 1 1/2 fot långt. Ahlström Eldsl. 145 (1879). ArbB 225 (1887).
-PLAN, r. l. f. (i fackspr.) platta av sten, cement l. dyl. som lägges i golvet framför en kakelugn (för att skydda mot nedfallande glöd). VGR 1804, Verif. s. 440. GHT 1898, nr 266 B, s. 1.
-PLATTA, r. l. f. jfr KAKEL, sbst.2 2. Karlin KultM 41 (1888).
-PLÅT. plåt avsedd att läggas på golvet framför en kakelugn (för att skydda mot nedfallande glöd). BoupptVäxjö 1808.
-POTTA. (†) skålformigt kakel (jfr KAKEL, sbst.2 1, POTTUGN)? Kakelvngs Påttor .., som wäl genom brände äre. Forsius Min. 12 (c. 1613).
-PRÄST. (†) föraktlig benämning på präst. Lundberg Paulson Erasmus 176 (1728).
-RIST. (mindre br.) gallervärk avsett att anbringas i kakelugn för att annat bränsle än ved skall kunna användas l. för att man därpå skall kunna placera kärl o. d. som skola uppvärmas. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. LdVBl. 1840, nr 51, s. 4.
-ROST. gallervärk avsett att anbringas i kakelugn för att annat bränsle än ved skall kunna användas; jfr -RIST. GHT 1895, nr 241, s. 4. KatalÅhlénHolm 1916—17, s. 269.
-RÖR. kort (plåt)-rör varigenom röken ledes från en kakelugn in i skorstenspipan; jfr -PIPA. ÖoL (1852). Rothstein Byggn. 517 (1859). Ahlström Eldsl. 145 (1879).
-SKÄGG. (numera knappast br.) = -FENDER. VGR 1807, Verif. s. 549. BoupptVäxjö 1893.
-SKÄRM. skärm avsedd att ställas framför en kakelugn för att skydda närstående föremål mot hettan, eldskärm. BoupptVäxjö 1864. Karlin KultM 59 (1888).
-SMIDE. sammanfattande benämning på smidt tillbehör till kakelugn (ss. luckor, spjäll o. d.). AB 1869, nr 73, s. 1.
-SOCKEL. den nedersta, vanl. ngt utvidgade delen av en kakelugn; jfr -FOT 2. Rothstein Byggn. 591 (1859).
-SPIS l. -SPISEL. (i sht för lägenheter utan särskilt kök avsedd) kakelugn i l. vid vars nedre del en spis är anbragt, så att rökröret går in i kakelugnens eldstad. SD 1892, nr 327, s. 7. Patent nr 49829, s. 1 (1921).
-SPJÄLL. spjäll varmed draget i en kakelugn regleras. Öppna, stänga, draga, skjuta kakelugnsspjället. BoupptSthm 19/7 1667.
-STEN.
1) tegelsten avsedd att användas vid uppmurningen av kanalsystemet i en kakelugns inre; vanl. koll. Stål Byggn. 1: 68 (1834). Gynther Förf. 9: 633 (1870).
2) var särskild av de stenplattor l. dyl. som lagts i golvet framför en kakelugn (för att skydda mot nedfallande glöd); jfr -PLAN. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763). Hon lade ifrån sig det strykjern, som sist var i gång, nere på kakelugnsstenarne. Almqvist TreFr. 3: 229 (1843).
-STÄLL. ställ med redskap för skötseln av kakelugnsbrasa, ss. eldgaffel, skyffel, tång o. d. BoupptVäxjö 1887.
-SÄTTARE. (i fackspr.) person som har till yrke att sätta upp (o. reparera) kakelugnar; jfr -MAKARE. ArbB 225 (1887).
-TEGEL. (i fackspr.) = -STEN 1. SmålAlleh. 1883, nr 17, s. 4.
-VENTIL. ventil inrättad i övre l. nedre delen av en kakelugn (för åstadkommande av bättre drag). SvFlicksk. 164 (1888). Wirgin Häls. 1: 109 (1931).
(1, 2) -VRÅ. vrå l. hörn (i ett rum) mellan kakelugn o. angränsande vägg. Möller (1745; under coin). Gyllander NDikt. 5 (1910).
(1, 2) -VÄRME. IErici Colerus 1: 374 (c. 1645). TurÅ 1932, s. 37.
-ÖPPNING. eldstadsöppning i kakelugn. Strindberg NRik. 75 (1882).
Spoiler title
Spoiler content