SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.): OSTYRKT, p. adj. icke styrkt, obestyrkt. Murberg FörslSAOB (1791).
OSTYRLIG, adj.; adv. -a (†, Linc. Qq 1 a (1640)), -t (Murberg FörslSAOB (1791) osv.). [fsv. ostyrliker, obändig, østyrlika, adv., häftigt]
1) (tillf.) om djur, i sht häst: svår l. omöjlig att styra. Murberg FörslSAOB (1791). Blomberg BlVulk. 189 (1924).
2) (numera bl. tillf.) om (ngt hos en) person: svår l. omöjlig att styra l. tygla l. hålla i schack; förr äv. allmännare: tygellös, obändig, vrång, vild; äv. ss. adv.; jfr ostyrig 3. Att K. M. ville allan allmoge sin freda .., så för ostyrligom och vrångom inlendskom, som uthlendschom. RA I. 3: 870 (1597). Adelns legohjon inom (bonde-)ståndet (blevo) fullkomligt ostyrliga. SvTidskr. 1871, s. 206. Lagerlöf Kejs. 276 (1914; adv.). särsk.
a) om ngns sinne l. affekter o. d.; jfr ostyrig 3 d. Schroderus Os. 2: 190 (1635). Ostyrlige .. Passioner. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668).
b) om tunga; jfr ostyrig 3 e. Schroderus Liv. 550 (1626).
c) (†) i mer l. mindre substantivisk anv., om våldsvärkare l. fridstörare o. d. Eder .. omhoga, at miszgierningzmän och ostyrliga .. måge .. straffade blifwa. Schmedeman Just. 633 (1672).
3) (enst., †) om villervalla l. oreda: omöjlig att få rätsida på l. reda upp l. avhjälpa. En ostyrlig confusion. Block Pest. 73 (1711). Avledn.: ostyrlighet, r. l. f.
1) (tillf.) till 1. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (numera bl. tillf.) till 2. Schmedeman Just. 1170 (1687). Bondeståndets ostyrlighet och pock. 2VittAH 26: 255 (1869).
OSTYRSAM, adj. (†) oregerlig. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 107 (c. 1640). Avledn.: ostyrsamhet, f. (†) Ekeblad Bref 2: 22 (1657; i fråga om hingst).
OSTYV. (i fackspr.) om luftfartyg l. luftballong: vars hölje är mjukt o. elastiskt (o. alltså spännes ut, då gasen fylls på); äv. i utvidgad anv., om det system enligt vilket dylika luftfartyg äro konstruerade. 2NF 16: 1309 (1912).
OSTÅND. (†)
1) olycklig l. svår belägenhet; äv.: obestånd? (jfr o- 2). VDAkt. 1741, nr 845. Så vida de icke gitta visa sig .. ledit (dvs. lidit) mehn och orät, som stält dem utj nogot ostånd. Därs. 1761, nr 390.
2) i uttr. i ostånd, i dåligt stånd, i olag (jfr o- 2). Gyldenstolpe ÅmVetA 1771, s. 43. Et st. Timmeglas, på Predikostolen, i ostånd. VDAkt. 1791, nr 105. CAEhrensvärd Brev 2: 307 (1799; om mage). Strindberg AmerHum. 1: 161 (1878).
3) i uttr. vara i ostånd att göra ngt, icke vara i stånd att göra ngt. At Brita Nilsdotter är i ostånd med något arbete til kyrkan sin skuld aftiena. VDP 2/8 1749, § 8. —
OSTÄCKT, p. adj. (tillf.) om fågelvinge: icke klippt; förr äv. om fågel: vars vingar icke äro klippta. MeddNordM 1899—1900, s. 46 (1754; om gås). SvNat. 1916, s. 182.
Spoiler title