SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PALATAL pal1ata4l, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r. l. m., best. -en, äv. -n, pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. palatal, fr. palatal, adj., palatale, sbst.; bildat till lat. palatum, palatus, gom. — Jfr PALATIN, adj., PALATINAL, PALATOGRAM]
språkv.
I. adj.; om språkljud l. artikulation l. artikulationsläge o. d.: som frambringas l. åstadkommes gm att tungryggen (ngn gg, allmännare, tungan) höjes mot l. närmas till l. vidrör gommen (särsk. o. numera vanl. hårda gommen); jfr DORSAL I 2, GUTTURAL I, KAKUMINAL I. VetAH 1855—56, s. 59. Af .. r-ljuden är det palatala i en stor del af götarike allmänt. Läffler Kons. 21 (1872). Palatala vokaler. Brate SvSpr. 6 (1898). Danell SvLjudl. 22 (1911; om artikulationsläge). Stigande diftonger med ett palatalt ljud som första komponent. Svensson DiftongPalFörsl. 64 (1944). jfr DENTI-, MEDIO-, POST-, PRE-PALATAL.
II. sbst.: palatalt språkljud; vanl. om palatal konsonant. Andersson (1857). Blomberg ÅngermBidr. 37 (1877). BonnierKL (1926; om konsonant l. vokal bildad gm artikulation med tungan mot hårda gommen). Hedström SydsmålFolkm. 119 (1932; om palatal konsonant). jfr DENTI-, MEDIO-, POST-, PRE-PALATAL.
Ssgr (till I o. II; språkv.): PALATAL-INSKOTT~02. jfr inskott 1 b. SkrHVSamfU VII. 3: 50 (1901).
-LAG, r. l. f. l. m. [jfr t. palatalgesetz] särsk. i sg. best., om den för de indoiranska språken (urariskan) gällande ljudlagen, att velara konsonanter palataliseras framför urindoeuropeisk palatal vokal (o. av r uppkommet urariskt i). NordT 1928, s. 188.
-LJUD. [jfr t. palatallaut] palatalt ljud. Richert Ljudlag. 207 (1866).
-OMLJUD~02. [jfr t. palatalumlaut] omljud som inträder framför (vissa) palataler; särsk.: omljud värkat av efter vokalen följande palataliserat k, g (ȝ) l. ŋg (äv. kallat kombinerat palatalomljud). Palatalomljudet i fornvästnordiskan, i fornengelskan. Kock SvLjudh. 1: 437 (1906).
Avledn.: PALATALISERA, v., -ing; jfr palatalisation (se avledn.). [jfr t. palatalisieren, eng. palatalize, fr. palataliser] språkv. till I o. II; med avs. på språkljud (i sht konsonant) l. artikulation av språkljud: uttala med palatalt artikulationsläge l. ge palatal karaktär åt l. förändra till l. i riktning mot en palatal (ofta gm en vid sidan av huvudartikulationen skeende palatal biartikulation); muljera; äv. med inbegrepp av bildande av palatal affrikata; nästan bl. i pass. samt i p. pf. l. p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. o. ss. vbalsbst. -ing. Mouillerade konsonanter kallas äfven palataliserade. NF 11: 414 (1887). Dessa båda processer (mouillering och affrikation) betecknas ofta som palatalisering. Därs. 12: 588 (1888). Kort n, vilket undgick att palataliseras. AntT XX. 7: 72 (1919). FestskrSahlgren 447 (1944; i p. pr.).
Avledn.: palatalisation, r. l. f. [jfr eng. palatalization, fr. palatalisation] (mindre br.) språkv. palatalisering. NordT 1928, s. 188.
PALATALITET10104, r. (l. f.). [jfr t. palatalität, eng. palatality] språkv. till I; hos (artikulation av) språkljud (i sht konsonant): egenskapen att vara palataliserad. Detta ur palataliteten hos g utvecklade i. AntT X. 1: 141 (1887). FestskrSahlgren 453 (1944).
Spoiler title