SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PINGVIN piŋvi4n l. piŋgvi4n, m. l. r.; best. -en; pl. -er ((†) -s Fréville Söderh. 2: 123 (1776)).
Ordformer
(förr äv. skrivet -uin. peng- 17481872. ping- 1685 osv. pingo- 1776)
Etymologi
[jfr t. pinguin, eng. penguin, fr. pingouin; av omtvistat urspr.]
zool.
1) (†) alkfågeln Alca impennis Lin. (utdöd sedan 1800-talets mitt), garfågel; möjl. äv. om tordmule. Linné SystNat. 23 (1748). (Lat.) Alca .. (sv.) Tord, pengvin. Brander NatH 25 (1785). jfr 4Brehm 8: 95 (1926).
2) zool. om havsfåglar av skilda arter tillhörande ordningen Sphenisciformes (Sphenisci), som bl. a. kännetecknas av korta, fenliknande vingar (som äro goda simorgan, men icke kunna användas ss. flygredskap) o. (i allm.) svart färg på kroppens översida, vit färg på dess undersida, i sht förekommande inom sydpolsområdet; i pl. äv. ss. benämning på ordningen. I West-Indien finnes thesse Ankor och kallas Pingviner. Spegel GW 210 (1685). Retzius Djurr. 53 (1772). Brehm DjurV 8: 69 (1938). jfr DVÄRG-, GLASÖGON-, JÄTTE-, KEJSAR-, KLIPP-, KUNGS-, TOFS-, ÅSNE-PINGVIN m. fl.
Ssgr (till 2): PINGVIN-BO, n. —
-FÅGEL. zool. i sht i pl. Smitt Brehm Fogl. 726 (1884).
-KOLONI. jfr koloni 6 a. (Stuxberg o.) Floderus 2: 669 (1903).
-KÖTT. Antarctic 2: 280 (1904).
-SKINN. om pingvinens skinn o. fjäderbeklädnad. SD(L) 1904, nr 15, s. 2.
-UNGE. Rydberg FilosFörel. 3: 161 (1878).
-ÄGG, n. —
-ÄRM. skrädd. på damplagg: ett slags upptill mycket vid ärm, skuren i ett stycke med livet. Idun 1948, nr 18, s. 32.
Spoiler title
Spoiler content