åsna | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 2021

ÅSNA å3sna2, r. l. f. (l. m.); best. -an; pl. -or ( (Bib. 1541) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. åsne, (1588: Wildåszner), (1703)); förr äv. ÅSNE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ( (Bib. 1541), (1759)) l. -er (se ovan). Anm. Formen åsna ss. beteckning för djuret oavsett kön kan härledas till den fsv. feminina formen l. till oblikt kasus av m. (jfr motsv. utveckling hos APA, sbst.); genus m. o. f. för enbart handjur resp. hondjur förekommer äv. under nysv. tid: (Lat.) Asinus .. (sv.) åsne. Et Asina .. åsna. (1640). Åsnen befruktar ej åsninnan. (1875).

Ordformer

(assne- i ssg 1653 (: assne begrafningh). aszna 1682. åsen, sg. best. 1604. åsen- i ssgr 1637 (: Åsenhufven)–1697 (: Åsen-träck). åsen- i avledn. 1852 (: åseninnor). åsna (åå-) 1526 osv. åsne 1526–1875. åsne- i ssgr 1578 (: Åsne Curbis) osv. åsslar (åh-, -ll-), pl. 1650. åssna (-sz-) 1541–1730. åssne (-sz-) 1541–1711. åssne- (-sz-) i ssgr c. 1595 (: åszne öron)–1712 (: Åssne-käften))

Etymologi

[fsv. asne, m., åsnehingst, åsna, asna, f., åsnesto, åsna; jfr fd. asne, asen, m. o. n. (d., nor. bm. asen, n.), fvn. asni, m., asna, f.; sannol. via romanska språk (jfr ffr. asne (fr. âne), it. asino, span. asno) av lat. asinus, m., asina, f. (varav äv. t. ex. ir. assan, varav trol. feng. assa (eng. ass)), vilket, liksom gr. ὄνος, sannol. är lånat från ngt (icke-ieur.) språk i Orienten l. Mindre Asien (jfr sumeriska anše). — Jfr ESEL]

om vanl. grått l. brungrått hästdjur som (tillhör arten Equus asinus Lin. o.) är mindre än en häst, har långa öron, uppåtstående man o. tofs på svansen o. som traditionellt använts ss. last- l. riddjur i varmare länder; jfr BORICKA 1, ESEL. Löser icke hwar och en aff idh(e)r om sabbatz daghen sin oxa eller åsna frå krubbona och leedher bort ath watna? (NT 1526). Tin Konung kommer til tigh .. och rijdher på enom åszna, och på enom vngom åszninnos fola. (Bib. 1541). Thet man seer j fremmande landh, at åsnerna dreffne warda medh säckiar och tunga börder vthan betzl och tömar. (1619). Åsna. Hon skils ifrån hästen med det, att hon har långa hår endast på ändan af swansen som en ko. (1748). Åsnan har sedan uråldrig tid varit tam, både i Asien och Afrika, från hvilka länder den till Europa blifvit införd. (1874). I Trollåsens djurpark finns bland annat grisar, getter, åsnor och ankor. Det finns inga riktiga vägar på ön (Hydra) och motorfordon är förbjudna, man får promenera eller rida på åsnor. — jfr ARBETS-, LAST-, PACK-, RID-, TAM-, VILD-ÅSNA m. fl. — särsk.

a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt, i allm. med anspelning på åsnan ss. dum l. lägre stående l. lågt värderad o. dyl. l. på den hårda behandling som åsnor ofta fått utstå. Aåsnanom bör hans fodher giszlen och byrdan, Alt så tinom tienare sitt brödh, straff, och arbete. (öv. 1536). Åsnan trijffz intet vthan piska. (1665). Better är en åsna som bär migh, än en häst som kastar mig omkull. (c. 1715). Då Åsnan will dela rof med Lejonet, så får han gärna sielf släppa til pälsen. (1756). Om en åsna skriar mot dig, så skria inte igen (svara inte på dumt folks glåpord). (1964). — särsk.

α) [efter lat. asinus ad lyram] i sådana uttr. som vara som en åsna vid lyran l. strängaspelet o. d., i fråga om att vara obildbar l. på helt fel ställe o. d. Att han för en cantzeler, like så skickeligh war, som en åssne för en luteslagere. (1539). Åsnan wid Strängaspelet. (1807). (Det) klädde .. honom ungefär som om en åsna ville spela guitarr. (1870). (Han) var som en åsna vid lyran. (1971).

β) i fråga om att ngns dumhet skiner igenom (trots försök att förställa sig); särsk. i sådana uttr. som åsnan känns igen på öronen. (1603). Om Åsnan wore klädd i Gull, så äther hon ändå Tistel. (1665). Åsna blir åsna, fast hon bär en gyllene sadel. (1734). Åsnan må kläda sig i lejonhuden, hon käns igen på örona. (c. 1810).

γ) i uttr. åsnan grånar i moderlivet (och är inte klokare för det). (1665). Åsnan grånar i moderlifwet (är icke desz klokare.). (1807). Åsnan grånar i moderlivet och är inte klokare för det (grå hår är visserligen tecken på hög ålder, men ålderdom är ingen garanti för visdom, det finns gamla narrar också). (1964).

δ) [efter en fabel (anspelande på viljans ofrihet) av den fr. skolastikern Jean Buridan (c. 1295–c. 1358)] i sådana uttr. som (stå som) åsnan mellan två hötappar, i fråga om att vara obeslutsam l. oförmögen att välja mellan två (lika lockande) alternativ. Jag står som åsnan mellan hö-säckarne. (1836). Svensk narkotikapolitik har .. många likheter med åsnan som står mellan två hötappar, där skadereduceringstänkandet utgör ena hötappen och den repressiva kontrollpolitiken utgör den andra.

ε) i uttr. slå (på) säcken och mena åsnan, i fråga om missriktad bestraffning l. kritik o. d. (se SÄCK, sbst.2 1 j α).

b) i jämförelser l. i bildl. anv., om person; särsk. med anspelning på sådana karaktärsdrag som envishet l. dumhet l. tröghet o. d. som anses l. ansetts typiska för åsnor; särsk. ss. skällsord, särsk. i uttr. din åsna (jfr DIN, pron. II a); förr särsk. i uttr. begraven (så)som en åsna, med tanke på åsna ss. mindre värd o. d. (jfr BEGRAVA II 1 a ζ, ÅSNE-BEGRAVNING). Han skal lijka som en åszne begraffuen warda. (Bib. 1541). Een sådana later åszne, är wår gambla menniskia. (1566). Kallar du din Åsna mig för Tull-snok. (1729). ”Dumma åsna!” skrek han utom sig af vrede. (Du) tror mig nog stor åsna att svälja alla dina lögner. (1892). ’Skriker jag?’ ’Är du döf? Hör du inte, att du skriar som en åsna?’ Hon beskrev sig själv som envis som en åsna. Hon var en kvinna som aldrig gav sig. — jfr JUBEL-, PACK-ÅSNA m. fl.

c) i bildl. anv., om djur l. sak som till utseende l. läte l. funktion o. d. påminner om en åsna. Färgen .. (ger) anledning att kalla honom (dvs. kummeln), liksom åtskillige andre små gråa fiskar den lilla Åsnan (Asellus). (1822). Åsnan är ett fyrkantigt trädstycke, som står på utläggningsbänken, och på hwilket brädan hwilar, hwarpå den högen ligger, af hwilken Tryckaren trycker. Och för detta bärandet skull, har för detta enformiga instrumentet detta namnet uppkommit. (1823). Den ”skrattande åsnan” eller Ducelo gigantea är en slags stor hackspett. (1857).

d) i ssgn MUL-ÅSNA, om hybrid av åsna o. häst; numera vanl. om hybrid av åsnesto o. hästhingst.

Ssgr: A (†): ÅSEN-HUVUD, -TRÄCK, se C.

B (†, utom i -kindbåge): ÅSNA-ANSIKTE, -ARBETE, -BEGRAVNING, -DRIFT, -DRIVARE, -FÅLE, -FÖL, -HUVUD, -KINDBÅGE, -KVARN, -KÄFT, -KÖTT, -LJUD, -LÄTE, -MJÖLK, -PANNA, -RIDARE, -RYTTARE, -SKRÅL, -STALL, -SVANS, -TÄCKE, -UNGE, -VAKTARE, -ÖRA, se C.

C: ÅSNE-ANSIKTE~020. (åsna- 1743–1750. åsne- 1740 osv.) särsk. (numera bl. tillf.) bildl., i nedsättande anv., om person; jfr ansikte II 5 o. -huvud o. åsna b. (1740). (Duraminte:) Hwad är det för et åsna-ansickte, som der kommer? (Philandre:) Det är en af de gode herrarna, som giorde mig den ähran och hälsade på mig på landet. (1743). —

-ARBETE~020. (åsna- 1749. åsne- 1660 osv.) (numera bl. tillf.) särsk. bildl., om hårt l. tungt l. plågsamt arbete; jfr hund-arbete, häst-arbete. Et sådant åsznearbete och ledesamt wärck som widh Justitien ähr. —

-BEGRAVNING. (åsna- 1618–1775. åsne- 1653 osv.) (nästan bl. i bibeln l. i bibelpåverkat spr.) i mer l. mindre bildl. anv., om skändligt l. vanhedrande l. oanständigt sätt för ngn att begravas l. dö på; jfr begrava II 1 a ζ. (Gud) reknar .. thet för itt Straff, medh hwilket han wil heemsökia the olydigha och ogudhachtigha, at the skola få een snöpligh eller åsna Begraffning. (1618). Han skall få en åsnebegravning, han skall släpas bort och slängas utanför Jerusalems portar. (Bib. 1999; Bib. 1541: Han skal lijka som en åszne begraffuen warda). —

-BEN. ben hos l. av åsna; jfr ben, sbst.1 I 1, II 1, o. -knoke. De döde Kropparne kastade de för hundar och swin at vpätas, blandandes deras öfwerblifne ben ibland Åsne- och Cameleben. (1691). Lurfviga åsneben. —

-BRODD, äv. -BRUD l. -BRÖD. [jfr brodd II a anm.] (†) om gräsarten Hierochloe odorata (Lin.) P. Beauv., myskgräs; jfr häst-brodd 2 c. (1638). (1702). —

-BRYGGA. [jfr t. eselsbrücke, eng. bridge of asses, fr. pont aux ânes; ytterst efter lat. pons asinorum] i bildl. anv.; jfr brygga, sbst.1 3, o. åsna b. särsk.

a) (utom i slutet ngt ålderdomligt) om ngt som utgör en genväg l. ett hjälpmedel för ngn som uppfattas ss. lat l. mindre begåvad o. d.; i sht förr särsk. om (övertydligt) kommenterad l. förenklad upplaga av bok; jfr lat-hund 2 (c). De åsnebryggor, på hwilka okunnigheten och håglösheten söker smyga sig ginaste wägen fram till ett wiszt mål, i stället för att taga den längre och mödosammare omwägen med eget härdande arbete. Öfversättningar af lagtexter (till modernare språk) blifva dock, oafsedt all öfversättarens konst, alltid blott eländiga åsnebryggor för lata arbetare. (1889). Kände den stora massan studenter öfverhufvud några andra böcker än kursböckerna och ”åsnebryggorna”? (1901). särsk. (i Finl.) om vid uppsatsskrivning givet ämne som utformats för att vara enkelt att skriva om; jfr räddnings-planka 1 slutet. Någon egentlig åsnebrygga fanns inte i förteckningen över uppsatsämnena då studentskrivningarna inleddes på måndagen med första provet i modersmålet.

b) (ngt ålderdomligt) om ngt som utgör ett problem l. svårforcerat hinder för ngn som uppfattas som mindre begåvad; förr särsk. i speciellare anv., ss. benämning på femte satsen i första boken av Euklides Elementa (vilken ansågs för svår för vissa elever att förstå o. ta sig förbi). Hon har nyss för en ung man deklamerat några verser ur Virgilius, och underhållit en annan med Euklidis åsnebrygga. Den första koralen var en svår åsnebrygga, men när den hjälpligt passerats blev resultatet bättre undan för undan. (1955).

c) (i Finl.) om (osmidig l. krystad) övergång (i tal l. skrift) från ett ämne till ett annat. På ett lättsamt sätt presenterade .. (konferenciern) talarna och byggde åsnebryggor mellan de olika programpunkterna. —

-BRÖD, se -brodd. —

-BÖRDA. (numera bl. tillf.) jfr börda, sbst. 2. Fyra sådane (salt)skifwor utgöra en åsnebörda; men en Oxe bär sex. (1800). —

-DRIFT. (åsna- 1749. åsne- 1852 osv.) (i sht förr) särsk. konkret, om flock av åsnor som drivs framåt; jfr drift 1 b. (1749). Där kommer en hel åsnedrift, lastad med skrymmande buntar korkekved. —

-DRIVARE. (åsna- 1603–1881. åsne- c. 1580 osv.) [fsv. asnadrivare] (i sht förr) person som (yrkesmässigt) driver l. kör åsna; jfr -vaktare. (c. 1580). Saulus war en åsnedrifware. Gud giorde honom doch til Konung. (1734). Mosaik som skildrar åsnedrivare på en solig gata.

Ssg: åsnedrivar-stake. (-staka) (†) av åsnedrivare använd käpp l. stav för pådrivning av åsnor; jfr stake 2. Then nedhbögde åsnan ryter, tå hon warder slagen medh åsnedrijffware stakan. (1639). —

-DRIVERSKA. (i sht förr) kvinnlig åsnedrivare. Åsnedrifverskorna .. uppgåfvo ett uppmuntringsrop, och sakta, makligt vandrade åsnorna fram. (1883). —

-FEST. [jfr t. eselsfest, fr. fête de l’âne; ytterst efter lat. festum asinorum] (förr) om högtid l. folkfest (med skämtsamma inslag) som under medeltiden firades i centrala o. södra Europa till minne av åsnans roll i Jesu historia (i sht vid Marias flykt med Jesusbarnet till Egypten o. vid Jesu intåg i Jerusalem); i sht i sg. best. s. 73. I några Fransyska kyrkor firade man äfwen .. åsnefesten, hwarwid en med en meszkjorta behängd åsna fördes i kyrkan, och sånger efter en för detta tillfälle särskilt uppsatt liturgi afsöngos. (1835). —

-FÅLE. (åsna- 1526–1903. åsne- 1649 osv.) [fsv. asna foli] (ålderdomligt, i bibelpåverkat spr.) ungdjur av åsna (jfr -föl); äv. i jämförelser l. i bildl. anv., om person (jfr åsna b). När j komme ther in (i byn), wardhen j finnandes en åsna fola bunden. (NT 1526). Hedninganar äro then vnge Åsznafolen, som icke än nw är tamd til arbetes. (1555). En fattig eländig, och nästan tiggare-lik Ryttare (var Jesus), uppå en främmande, eller lånter åsna-fåla. (1753). Dum som en åsnafole. (1857). —

-FÖL. (åsna- 1734. åsne- 1784 osv.) [fsv. asna fyl] föl av åsna; jfr -fåle, -unge. (1734). Härom veckan fick Hembygdsparken i Ängelholm nytillskott i form av trilling-killingar, nu har barnhagen utökats ytterligare med parkens första åsneföl. —

-GURKA. [jfr d. æselsagurk, t. eselsgurke; förleden syftar sannol. på att frukterna är oätliga för människor] (†) om växten (l. frukten av) sprutgurka; jfr -kurbits, -melon o. spring-gurka 1. Åsnegurkor växa vilda i södra Europa, odlas hos oss och blomma i Juli–Augusti. (1836). (1852). —

-GÖDSEL. gödsel av åsnespillning. Aff Boskap, så är Åsnegödzel then bäste, så ock Fåhre-Gethe och Fäägödzel, hwilken och är then feetesta, och gör Åkren fruchtbahr. (1671). —

-HANNE l. -HANE. handjur av åsna; jfr -hingst. Mulåsna .. (dvs. hybrid) Af Åsnehanne och sto. (1820). —

-HINGST. jfr -hanne. Jag satte mig .. upp på en gråbrun åsnehingst, hvilken likväl icke var större, än att mina fötter nära nog släpade på marken. —

-HJORD. [fsv. asna hiordh] (1777). En gammal gumma som vallade en åsnehjord. —

-HONA. hondjur av åsna; jfr -sto. (1820). —

-HOV. jfr hov, sbst.1 (1642). Åsnehovarnas klapper ekade mellan husen. (1949). —

-HUD. hud från l. hos åsna; jfr -skinn. (1665). Åsnehuden gifwer såll, trummor, pergament och Schagräng. (1807). —

-HUVUD. (åsen- 1637. åsna- 1541–1749. åsne- 1697 osv.) åsnas huvud; äv. bildl., i nedsättande anv., om person (jfr huvud 3 b o. -ansikte, -panna o. åsna b). Itt åszna hoffuudh galt ottatiyo silffpenningar. (Bib. 1541). Thet skal tu weta, tit insyltade åsne hufwud, at jag intet låter resa tig bort. (1697). —

-KARAVAN. Än möta vi små åsnekaravaner .. än talrika kamelkaravaner. (1892). —

-KINDBÅGE~020. (åsna- 1541 osv. åsne- 1855 osv.) (ålderdomligt l. arkaiserande) åsnekäke (jfr kind-båge 1); numera bl. med anspelning på den bibliska berättelsen om Simson (jfr -käke). (Simson) råkadhe en ruttin åsznakindbogha, han reckte vth sina hand och toogh honom, och slogh ther medh tusende män. (Bib. 1541; Bib. 1999: en färsk åsnekäke). Den svenska socialdemokratien var redan på 80-talet mogen nog för att visa ifrån sig all våldstaktik .. Det var då Axel Danielsson .. fällde den bekanta dräpande repliken att det inte går att göra revolution med åsnakindbågar. —

-KNOKE. (†) benknota av åsna; jfr knoka, sbst. a. (Under kejsar Julianus förföljelse av de kristna) dängde the the Christnes Hufwud in til thesz Hiernan vthran: Sedan bortkastade the them .. och them vpbrände: Blefwe någre Been öfwer, som icke wore förtärde aff Eld, them kastade the ibland Camele och Åsne Knokar, på thet man icke skulle känna them för Menniskio Been. (1635). —

-KURBITS. [jfr t. eselskürbis; förleden syftar sannol. på att frukterna är oätliga för människor] (†) ss. benämning på vild gurkväxt (använd ss. läkemedel); särsk. om sprutgurka (jfr -gurka o. hund-kurbits 2, spring-gurka 1); jfr kurbits 1 (b). Attractiua, Thet äre the läkedomar som dragha til sigh .. (ss.) Gummi armoniaci, Åsne Curbis, Amomum (osv.). (1578). (Från fruktskaftet) lösgöras .. och starkt sammandraga sig samt utspruta fruktens slemmiga, fröblandade innehåll genom det hål, som fruktskaftet lemnat, såsom förhållandet är hos åsnekurbitsen eller springgurkan, Momordica Elaterium L. (1890). —

-KVARN. (åsna- 1814. åsne- 1639 osv.) [fsv. asnaqvärn] (förr) kvarn driven l. avsedd att drivas av åsna. Allrasenast äre Qwarnar vptänckte, först Handqwarnar, så åsne- .. omsider Wattu- och Wäderqwarnar. (1639). —

-KÄFT. (åsna- 1620. åsne- 1712 osv.) [fsv. asna kiäpter] (numera bl. mera tillf.) åsnekäke; särsk. (ålderdomligt, i bibelpåverkat spr.) med anspelning på den bibliska berättelsen om Simson (jfr -käke). Här förekom icke then Åsnakäfftan, medh hwilken Simson felte Tusende män. (1620). —

-KÄKE, förr äv. -KÄK. käke hos l. från åsna; särsk. med anspelning på den bibliska berättelsen om hur Simson slog ihjäl tusen filistéer med enbart en sådan ss. vapen; jfr -kindbåge, -käft. Simson gick en gång vid stranden / Utaf Soreks klara bäck, / Med sin åsnekäk i handen. (1837). Simson sade: ”Med åsnekäken slog jag en hop, ja två, med åsnekäken slog jag tusen man.” (Bib. 1999). Ursprungligen kommer den (afroperuanska musiken) från de svarta slavar spanjorerna tog med sig till Peru och som, berövade sina trummor, utvecklade nya rytminstrument av till exempel åsnekäkar. —

-KÄRRA. kärra dragen l. avsedd att dras av åsna. Frukthandlarens åsnekärra. En åsnekärra överbyggd med ett slags tält av grov duk. (1949). —

-KÖTT. (åsna- 1635–1732. åsne- 1694 osv.) kött (se d. o. 6) av åsna; äv. bildl., om människas kropp (jfr kött 2 o. åsna b). Doch vpwäckia the, som aff Gudz Anda röras, sitt laata åsna kött, som altijdh medh hugg och slagh drifwas måste, och til fånga tagha alla Förnufft vnder Christi lyno. (1635). När jag åt åsnakiött, som lagen hårdt förböd. (1732). —

-LIK. lik en åsna; som har egenskaper som påminner om en åsnas; i sht i fråga om person; jfr åsneaktig. Är jag här åsne-lik, / Och trög till Himmel-rik. (c. 1690). Hans ibland åsnelika envishet. s. A21. —

-LJUD. (åsna- 1611–1652. åsne- 1995 osv.) (numera bl. tillf.) jfr -läte. Thenne är en huijt fogel .. medh en stoor Påssa under Näfuet .. och han hafuer itt Åsnaliudh. (1611). —

-LÄTE. (åsna- 1728. åsne- 1807 osv.) läte (ss.) från en åsna; jfr -ljud, -skri. När .. (munkarna) sedan sina .. psalmer .. med ett åsnaläte i kyrkiorne afskråla. (1728). När vi .. närmade oss torpet hördes skriande, det där exotiska åsnelätet som man hör i sydliga länder. —

-MELON. [jfr d. æselsmelon; förleden syftar sannol. på att frukterna är oätliga för människor] (†) sprutgurka; jfr -gurka. (1758). —

-MJÖLK. (åsna- 1813. åsne- 1750 osv.) mjölk från åsna; jfr åsninne-mjölk. Parmesan-Osten .. skickas til stor myckenhet ifrån Meyland til the flästa orter i Europa, och wärderas mycket högt, efter han en gång kommit i rop, fast then, efter somligas mening, gjöres af Sto- ock Åsne-mjölk. (1750). —

-PANNA. (åsna- c. 1595–1646. åsne- c. 1600 osv.) (numera bl. tillf.) särsk. bildl., i nedsättande anv., om person; jfr panna, sbst.2 d, o. -huvud o. åsna b. The åsnapanner, som säija emoth Liturgiam, skola niupas i örath. (c. 1595). Tu äst ey wärd medh rätta och så / Så mycken halm tu ligger på / Tin förbannade åsna panna. (1627). —

-PINGVIN. [jfr t. eselspinguin] om pingvinen Pygoscelis papua Forst. (vars läte påminner om en åsnas). Den grå-hvita, rödnäbbade åsnepingvinen. (1904). —

-RIDARE. (åsna- c. 1580–1749. åsne- 1894 osv.) (numera bl. tillf.) åsneryttare. (i handl. fr. c. 1580). —

(b) -RUM. (†) ss. nedsättande benämning på placeringen näst sist i ordningen bland promovender vid promotion (där den hamnade som hade lägst betyg); jfr rum, sbst.3 4, o. promotions-åsna. (cit. fr. 1676). —

-RYGG. åsnas rygg, särsk. i uttr. som betecknar att ngn l. ngt transporteras på en sådan; förr äv. om ryggformation hos häst (påminnande om en åsnas), liktydigt med: karprygg. (1779). När en rak rygg (hos hästen) något höjer sig mot länden, kallas den åsnerygg. (1852). På åsnerygg genom öknen.

Ssg: åsnerygg- l. åsneryggs-båge. [jfr d. æselrygbue, t. eselsrück] (i fackspr.) om valvbåge som till formen påminner om en åsnas rygg, kölbåge. Bredvid rundbågen märkas de särskildt orientaliska formerna: spetsbågen .. , kölbågen (åsneryggsbågen .. ) samt hästskobågen. (1897). —

-RYTTARE. (åsna- 1753. åsne- 1818 osv.) person som rider på åsna; jfr -ridare. (1753). Don Quixote .. öfverlade länge med sig sjelf huruvida det passade för en vandrande Riddare att hafva en åsne-ryttare till vapendragare. (1818). —

-SKINN. jfr skinn, sbst.1 2, o. -hud. En remsa åsneskinn af en söndersprucken trumma. —

-SKRI. skri (se skri, sbst.1 3) från åsna; särsk. bildl., om (mer l. mindre oangenämt l. obehagligt) ljud som påminner om sådant skri; jfr -läte, -skrål. (1804). Dragspelets åsneskri. (1912). —

-SKRÅL. (åsna- 1700. åsne- 1640) (†) åsneskri; jfr skrål 3 b. (Sv.) Åsneskråål .. (t.) Dasz schreyen der Esel. (1640). (1700). —

-SPANN. spann (se spann, sbst.2 4) av åsnor; i sht förr äv. bildl., i nedsättande anv., om personer (jfr spann, sbst.2 5, o. åsna b). Men hvad tusan är det för ett ungt åsnespann ni laggt er till? .. De unga fålarne äro .. mina söner. Ekipager och gatkaravaner, åsnespann och behornade dragare fylla alla gator så att man med knapp nöd kan armbåga sig fram. —

-SPARK. särsk. [utgående från Aisopos fabel om åsnan som sparkade det döende lejonet] i bildl. anv., om lömskt l. fegt o. d. angrepp l. utfall (i ord l. handling) som är svårt att försvara sig emot. Man bör icke slå en man till jorden, sade Servian, i det han satte sin hand för sin nevös mun, som gjorde sig i ordning att återupprepa sitt häftiga utfall emot Tonayrion; det är hvad man kallar en åsnespark. – För att citationen skall vara riktig, sade Estelle skrattande, är det nödvändigt, att Hr Tonayrion är ett lejon, istället för att blott vara en åsna i lejonhud. Denna bok är en skändlig bok. Religion, äktenskap och moral, allt träffas af författarens åsnesparkar. (1889). —

-SPILLNING. jfr spillning 9 o. -träck. Hettan slog upp från gatorna och gränderna med doft av åsnespillning. (2004). —

-SPÄCK. (numera bl. tillf.) jfr späck, sbst.2 1. De som äta skjälkjött, såsom norrlänningar och wästerbotningar, äro underkastade elephantiasin (dvs. spetälska). Likaledes de som äta åsnespäck. (c. 1750). —

-STALL. (åsna- 1619–1710. åsne- 1670 osv.) [fsv. asna stalder, asna stal] jfr stall, sbst.2 6. (1619). Til eder alla .. ropar nu min Jesus: .. Jag som föddes i ett åsnastall och lades i ene krubbo (osv.). (1690, 1710). —

-STIG. stig (se stig, sbst.5 1) som är avsedd för l. som trampats upp av åsnor. Där först slingrade sig en dammig åsnestig längs havet går nu en bred avenida. (1964). —

-STO. jfr sto, sbst.2 2, o. -hona o. åsninna. Det gamla åsnesto, hvilket han sjelf förut begagnat till promenadridter. —

-SVANS. (åsna- 1694. åsne- 1843 osv.) åsnas svans. (1694). Ofta tänkte man sig djävulen utrustad med åsnesvans, bockfot och horn. —

-TRÄCK. (åsen- 1697. åsne- 1697 osv. åsno- c. 1645) (numera bl. tillf.) åsnespillning. Effter Åsnoträcken är Fåra- och Geta Dyngia then bästa (ss. gödsel). (c. 1645). —

-TÄCKE. (åsna- 1818. åsne- 1650 osv.) jfr täcke 1 b o. häst-täcke. —

-UNGE. (åsna- 1749. åsne- 1790 osv.) [fsv. asna unge] åsneföl. (1749). De bedårande åsneungarna är poppis bland gårdens yngre gäster. —

-VAKTARE. (åsna- 1640–1749. åsne- 1640 osv.) (numera bl. tillf.) person som (yrkesmässigt) vaktar l. sköter åsnor; jfr -drivare. (1640). —

-ÖRA. (åsna- 1635–1749. åsne- c. 1580 osv.) [fsv. asna öra] åsnas öra; ofta i symbolisk l. mer l. mindre bildl. anv., i fråga om att ha l. få sådana öron ss. (avslöjande) tecken på att man är dum l. skäms o. d. (jfr midasöron, åsna a β, b). På thet hono(m) icke Måles åssne Öron, såsom thet skeedde Midas. (c. 1580; uppl. 1971). Åsneöron kallas, hos hästen, långa, spetsiga, vidt i sär stående öron. (1886). Jag skulle alltid tro mig vandra omkring med åsneöron. (1915). Dumhuvudet Maccus, avbildad med åsneöron och kråknäsa. (1931). särsk. [jfr motsv. anv. av d. æseløre, t. eselsohr] (†) bildl., om invikt hörn på boksida, hundöra. (1749). Det är .. nödvändigt .. för en god bok att snart bli inbunden, ty annars blir den så lätt uttrasad, det blir så många veck och åsneöron uti den, så man aldrig kan få den slät igen. (1864). (1882).

D (†): ÅSNO-TRÄCK, se C.

Avledn.: ÅSENINNA, se åsninna. —

ÅSNEAKTIG, förr äv. ÅSNAAKTIG l. ÅSNAKTIG, adj. [jfr t. eselhaftig] som är kännetecknande för l. påminner om l. liknar en åsna; särsk. nedsättande, i fråga om person, med tanke på dumhet l. envishet o. d. (jfr åsna b); jfr åsne-lik. Ett smaalt än(n)e är swijnachtigt, ett böglott åsneachtigt. (1639). Advocater och Procuratorer .. hwilkas förrättning, .. de wise och kloke i werlden med så stort bifall pläga begabba, och för aldeles åsneaktig förklara och utropa. (1728). Att räcka vapnen öfver åt fienden när han behagar begära dem vore åsneaktigt. (1884). Engelsmannen förefaller .. att vara disciplinerad ända till fåraktighet och tålmodig till det åsneaktiga. (1933). Hans dumhet och åsneaktiga envishet. —

ÅSNINNA032, förr äv. ÅSENINNA, f. l. r. (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande, i bibelpåverkat spr.) hondjur av åsna, åsnesto. Sy thin konu(n)g ko(m)mer tigh sachtmodigh sitiandes på enne åsninno. (NT 1526). Mulåsnor, hwilka blifwit frambragta af en Hingst och en Åsninna. (1791). Åsninnorne, de enwisaste kreatur på jorden, låta .. näppligen drifwa sig dit man will. (1799). Hästar, mulåsnor, åsnor och åseninnor (är) tullfrie. (1852). När Jesus rider in i Jerusalem på en åsninna. jfr arbets-åsninna.

Ssg: åsninne-mjölk. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) åsnemjölk. Åsninnemjölk uppgifves hafva de minsta mjölkkulorna samt vara fattig på fasta ämnen, särskildt ägghvita och fett, under det att den skall vara rik på socker. (1883).

SAOB

Alfabetisk lista

åskådlig adj.
åskådligen
åskådligt
åskådning subst.
å (å-skönja...)
åsna subst.
åsor
åss
åssenbrighgest
åssenbryggist
åsslar

Till alla ordböcker

Spoiler title

Spoiler content

Sök i tre ordböcker på en gång

Sök i tre ordböcker på en gång