[av fr. pionner, till pion (se PION, sbst.1) l. (i bet. 2) pionnier (se PIONJÄR)]
(†)
1) spelt. i damspel: byta brickor (dvs. ta brickor från motståndaren under uppoffrande av samma antal egna brickor). Wilson Spelb. 161(1888).
2) [jfr holl. pionieren] mil. bereda (väg, för trupper) gm röjningsarbete, broslagning o. d. Det odugligaste manskapet skickade de Ryske framföre, at bära bräder, som kastades öfver grafvarna: derigenom pionerade de vägen för det efterkommande Infanteriet. Loenbom Stenbock 4: 260(1765; efter handl. fr. 1713).
SAOB
