publicerad: 1953
PIONJÄR pi1onjä4r l. -ωn-, l. -æ4r, äv. PIONIÄR pi1onjä4r l. pi1oniä4r l. 01— osv. (- -niä´r Dalin), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) -s Spegel TPar. 101 (1705), Munthe FortifH IV. 1: 55 (i handl. fr. 1777)); förr äv. PIONERARE, m.; pl. =; förr äv. PIONER l. PIONÖR, m.; pl. -er.
Ordformer
(-ner 1704. -nerare (-nne-) 1704—1828. -neur 1752. -nier (-nni-, -iér o. d.) 1705—1913. -niär 1886—1950. -njär 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. pionier, eng. pioneer; av fr. pionnier, urspr.: fotsoldat, fotgängare, till pion (se PION, sbst.1)]
1) mil. soldat tillhörande ett militärt förband med uppgift att röja vägar, slå broar, gräva skansar o. på annat sätt förbereda de stridande truppförbandens framryckning o. stridsvärksamhet; jfr SKANS-BYGGARE, INGENJÖR-SOLDAT, PONTONJÄR; i fråga om nutida sv. förh. bl. om vissa truppförband (med utbildning för ingenjörteknisk tjänst) vid infanteriet, trängen o. pansartrupperna. HH 24: 64 (1704). En hoop pioniêrs, the ther medh yxar, spadar, / Samt annat rödia wägh, förbättra någon broo, / Och öpna läger, ther Armëen söker roo. Spegel TPar. 101 (1705). InfRegl. 1945, 1: 186. — jfr KAVALLERI-, STORM-PIONJÄR.
2) (förr) fångv. straffarbetare tillhörande pionjärkåren (se PIONJÄR-KÅR 2) l. kronoarbetskåren. Löwenhielm Corr. 26 (1826). Brink Fäng. 236 (1848).
3) person som utför röjnings- o. nyodlingsarbete l. anlägger nya vägar (särsk. järnvägar) i en förut obebodd trakt; jfr NY-BYGGARE. Connecticut, en stat, som förser de förenta Staterna med pionnierer för själen, så väl som för skogen. Sjöberg Irving Sofd. 5 (1827); jfr 4. De nya småbrukarna fingo rikligt pröva pioniärers och nybyggares hundår. Andersson Austr. 130 (1915). Johnson Se 132 (1936; om järnvägsbyggare).
4) bildl.: banbrytare, föregångsman, vägröjare, nyröjare; äv. oeg., om institution, rörelse, tidskrift o. d. som banar väg för ngt nytt. Sjöberg Irving Sofd. 5 (1827; äv. till 3). Den skandinaviska enhetstankens pioniärer, Lunds och Köpenhamns studenter. Weibull LundLundag. 179 (1889). Det rationella jordbrukets pioniärer. Solnedg. 2: 260 (1911). En av pionjärerna inom svensk elektrisk belysningsteknik. Dædalus 1945, s. 54. — jfr UPPLYSNINGS-PIONJÄR. — särsk. om djur- l. växtart som gm sin förekomst på en plats bereder väg för högre liv l. rikare vegetation på platsen o. d. (Vissa växter) äro pionierer, egnade att snabbt skjuta upp och snabbt försvinna, som förbereda jordmånen för den kommande vegetationen. BotN 1871, s. 21. 2NatLiv 576 (1931).
5) polit. medlem av en kommunistisk ungdomsorganisation som är organ för pionjärrörelsen. DN(A) 1928, nr 119, s. 1.
-ARBETE~020.
(1) -AVMARSCH~02, äv. ~20. (förr) mil. pionjärgrupp av viss storlek; jfr avmarsch 4. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 17 (1886). Leijonhufvud o. Jungstedt 57 (1887). —
(3, 4) -BANA, r. l. f. om järnvägslinje anlagd för att möjliggöra o. understödja kulturens utbredning till obygder. Rönnholm EkonGeogr. 281 (1907). —
(5) -FÖRENING. polit. kommunistisk ungdomsorganisation ansluten till pionjärrörelsen. Karlgren BolsjevRyssl. 62 (1925). —
(1) -GRUPP. mil. grupp av pionjärer (utgörande en del av en pionjärpluton). InfRegl. 1945, 1: 186. —
-KOMPANI. särsk. (förr) fångv. till 2: kompani av pionjärer; jfr arbets-kompani a. SFS 1826, s. 437. —
-KAR.
1) [jfr t. pionierkorps] (numera bl. om utländska förh.) mil. till 1: militär kår av pionjärer. PT 1758, nr 93, s. 2. Hazelius Förel. 2 (1839). Östergren (1935).
2) (förr) fångv. till 2: militärt organiserad, år 1826 bildad kår i vilken vissa till allmänt arbete dömda personer intogos (o. som vid kronoarbetskårens bildande 1842 uppgick i denna). SFS 1826, SärskBl. s. 228. 2NF 17: 289 (1912). —
(1) -MANSKAP~02, äv. ~20. manskap tillhörande militärt pionjärförband. InstrKavFältarb. 1906, s. 1. —
(1) -MATERIEL. mil. materiel ingående i ett pionjärförbands utrustning; jfr -utrustning. InstrKavFältarb. 1906, s. 2. —
(1) -PARK. sammanfattningen av de föremål som ingå i ett pionjärförbands utrustning; i ssgn belägrings-pionjär-park. —
(1) -PLUTON. mil. pluton av pionjärer (numera bl. förekommande vid infanteriet, trängen o. pansartrupperna). 2NF 18: 996 (1913; om utländska förh.). ExInf. 1927, s. 17. —
(5) -RÖRELSE(N). polit. kommunistisk ungdomsrörelse bland barn o. ungdom i åldern 9—15 år. VFl. 1929, s. 137. —
-TID. särsk. till 3, 4: tid då ett visst område håller på att uppodlas l. kultiveras av pionjärer l. då en viss banbrytande värksamhet bedrives. Eriksson Afr. 30 (1932). —
(4) -UPPFINNING~020. tekn. uppfinning som bygger på ett helt nytt uppslag o. som har grundläggande o. revolutionerande betydelse. SvTeknUppslB 1: 158 (1937). —
(1) -UTBILDNING~020. mil. utbildning för pionjärtjänst. Bernström Kav. 148 (1916). —
(1) -UTRUSTNING~020. mil. konkret: ett pionjärförbands speciella utrustning för pionjärtjänsten; jfr -materiel. InstrKavFältarb. 1909, s. 3. —
(4) -ZON. bot. växtzon som utmärkes av spridd förekomst av ett visst växtslag, som håller på att sprida sig i en viss riktning. SkogsvT 1906, s. 485. —
Avledn.: PIONJERA, v. (-nier-) (tillf.) till 4: uppträda ss. l. vara pionjär för ngt. Tre stycken pionierande munkar. GbgP 1949, nr 134, s. 2. —
PIONJÄRSKAP, n. till 3, 4: egenskapen l. förhållandet att vara pionjär; banbrytande värksamhet o. d. Östergren (1935).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content