SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PREDESTINERA pred1ästine4ra l. pre1-, l. 01040, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (knappast br., Östergren (1935; sällsynt)); jfr PREDESTINATION.
Ordformer
(pre- 1845 osv. pré- 1782. præ- c. 17001868. prä- 1812)
Etymologi
[jfr t. prädestinieren, eng. predestinate, fr. prédestiner; av lat. prædestinare, på förhand bestämma, av præ (se PRE-) o. destinare (se DESTINERA)]
1) om Gud: förutbestämma.
a) (†) med avs. på händelse: på förhand bestämma att ngt skall ske. Thet war så Prædestinerat och ödelagt af Gudh (att han skulle dö gm olyckshändelse). Isogæus Segersk. 1162 (c. 1700).
b) teol. med avs. på person: (enl. Augustinus', Calvins m. fl. uppfattning) på förhand bestämma l. utkora (ngn) till salighet l. fördömelse; särsk. med bestämning inledd av prep. till; i sht i p. pf. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 361 (1834). Läran om det ovilkorliga nådevalet, i följd hvaraf Gud från början predestinerat vissa till salighet och andra till osalighet. Geijer I. 1: 324 (1845). KyrkohÅ 1937, s. 53.
2) om ödet, yttre förhållanden, inre läggning l. karaktärsegenskaper o. d.: förutbestämma (ngn l. ngt till l. för ngt l. att göra l. bliva ngt). Jag lär säkert vara prédestinerad att skrifva Operor, som ej spelas. Kellgren (SVS) 6: 109 (1782). Lamm StrindbgDram. 1: 26 (1924).
Spoiler title
Spoiler content