SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAR ra4r, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(rar (-aa-) 1646 osv. rare 1729)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. rar; av mlt. rār, t. rar, liksom eng. rare av fr. rare, av lat. rarus, tunn, ”tunnsådd”, sällsynt, utmärkt. — Jfr RAREFAKTION, RAREFIERA, RARING, RARITET]
1) (†) icke kompakt l. tät, tunn. Den materie, af hvilken .. (kometsvansarna) bestå är mycket rar och tunn. Melanderhjelm Astr. 2: 162 (1795).
2) sparsamt förekommande, sällsynt, ovanlig; numera nästan bl. (med fackspråklig prägel) om (vilda) djur l. växter o. om föremål av det slag som privata samlare l. museer o. d. samla på (t. ex. frimärken, böcker, mynt); förr äv. dels om nödvändighetsvara o. d., med särskild tanke på dess förekomst i otillräcklig mängd: som det är knappt l. ont om, dels om egenskap, tillstånd, handling o. d. Rosenhane Oec. 72 (1662). Bruket af guld, silfver och penningar .. var väl ej alldeles obekant, men dock rart och sällsamt. Botin Utk. 71 (1757). En i våra tider rar genkärlek til Fäderneslandet. Fennia XVI. 3: 60 (1761). Den dryga kostnaden, at utreda flottan hade nu blifvit förlorad, på en tid, då penningar allestädes voro rara. Schönberg Bref 2: 364 (1778). En mycket rar bok. Lysander RomLittH 288 (1858). Tänk om han kunde finna den rara växten (dvs. sjönöten). MinnSvLärov. 2: 167 (1928). — särsk.
a) (†) i förb. med inf. l. att-sats l. en däremot svarande temporalsats l. relativsats. Schück VittA 3: 12 (i handl. fr. 1671; med inf.). Här fins väl mycken glans och frögd; / Men den är rar, som gör mig nögd. Dalin Vitt. 4: 367 (c. 1745). Det är både rart och sällsynt, då en gammal blir et Guds barn. Murbeck CatArb. 2: 277 (c. 1750). Det är nog rart, at Prinsar gifta sig förr än de äro tjugo år. Lagerbring 1Hist. 1: 18 (1769). Rart är att jägare se vid denna tiden på dygnet. Klinckowström Örnsjötj. 70 (1906); jfr 3.
b) (†) i uttr. det är rart om ngt o. d., det är ont om ngt, ngt är sällsynt l. ovanligt. Här är ganska rart om .. (gudfruktigt) tjenstefolk. Murbeck CatArb. 6: 251 (c. 1750). Cannelin (1921).
c) (†) i sådana uttr. som det är ett rart exempel (att osv.), exemplen (på ngt) äro rara, det är ovanligt l. sällsynt (att). Ähr thet ett rart exempel, att både änckian widh slijk occasion, 4. mågar och sohnen uthj Predikoämbetet tiänande, uthkastade ähre. VDAkt. 1662, nr 26; jfr 3. Tegnér (WB) 5: 520 (1825). Af hvad ringa hjon / Tilläfventyrs han (som är erkänd son) än må aflad vara, / Han ärfver gods och titlar, ja, en thron. / Hvarpå exemplen icke äro rara. Franzén Skald. 3: 135 (1829).
d) (†) ss. adv.: sällan. I kyrckio, dijt hon sellan och han mycket rarare kommer. VDAkt. 1689, nr 1304. Tidström Resa 2 (1756).
3) som är sällsynt o. har vissa av sällsyntheten betingade egenskaper som mer l. mindre markerat träda i förgrunden; som är av ovanlig natur l. ovanligt slag.
a) (numera bl. med bygdemålsfärgad prägel) med mer l. mindre framträdande bibet. av l. övergående i bet.: påfallande, märkvärdig, sällsam, besynnerlig, egendomlig, underlig; exotisk; förr äv.: intressant; jfr OVANLIG 1 b. Rudbeckius Luther Cat. 129 (1667). I Physiken har jag sedt Abeen Nollet göra en hop rara försök. Wallenberg (SVS) 145 (1769). Det är et rart spectakel at se en älf så hög, at den flyter öfver sjelfva trädtopparne. Kellgren (SVS) 4: 153 (1780). Det rara med .. (tavlorna) är, att de allesammans äro gåfvor till den svenske etsaren af .. konstkamrater i utlandet. SD(L) 1903, nr 13, s. 3. (Syskonen) kunde rakt inte tycka, att det var något rart, att .. (Selma) hade förmått att skaffa sig en sjukdom, som ingen kunde bota. Lagerlöf Mårb. 18 (1922). — särsk.
α) (†) om egenskap; övergående i bet.: ovanligt l. påfallande l. märkvärdigt stor; i fråga om god egenskap utan bestämd avgränsning från 4. Stadighet uti upförandet, arbetsamhet, en rar nykterhet .. detta utgör utan tvifvel veritabla stempeln af Ortens seder. BtVLand 3: 75 (c. 1795). (Polen o. Ryssland) skilde sig .. från de andra Europeer genom en äfven på de tiderna rar okunnighet. Tegnér FilosEstetSkr. 151 (1801). SKN 1844, s. 165.
β) (†) om byggnad, naturföremål o. d.: märklig; som är en sevärdhet o. d.; äv. närmande sig 4. Spegel GW 43 (1685). Santa Sabina .. är eij så särdeles prydd, men rar för Antiquiteten skull. SvBrIt. 1: 50 (c. 1700). På vägen tänka vi set det rara Sko kloster. VLBibl. Brev 25/7 1826; jfr 4.
b) (utom i β o. γ numera föga br.) med mer l. mindre framträdande bibet. av l. övergående i bet.: värdefull, dyrbar, högt skattad l. omtyckt, framstående, fin, enastående; utan bestämd avgränsning från 4. At man icke behöfwer altijdh sökia förnähme och rare Hästar ifrån fremmande orter. Stiernman Com. 3: 169 (1663). Hålt dhen i ähra som du röhner wänskap aff. Ty dhet är något rart, at finna en tryggan wän. Grubb 815 (1665). Så rara egenskaper, som välgörandet mot dem som ej genom bugningar och uppvaktningar däraf göra sig förtjente. Kellgren (SVS) 6: 56 (1776). Gellerstedt i 3SAH 25: 17 (1911). — särsk.
α) om raritet l. kuriosaföremål l. antikvitet o. d. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 59. Rare och curieuse antiquiteter. OSPT 1686, nr 7, s. 3. Schück VittA 6: 300 (i handl. fr. 1789; om mynt).
β) (numera bl. med arkaiserande l. bygdemålsfärgad prägel; se dock slutet) om födoämne l. maträtt o. d.; övergående i bet.: (sällsynt) god l. fin, utsökt, exklusiv, läcker o. d.; utan bestämd avgränsning från 4 b α. Äta raran Spijs. Dahlstierna (SVS) 113 (1698). Köttet inuti .. (ostronen) anses vara en rar mat. Berlin Lsb. 146 (1852). Sälkött är nog inte så värst rart. Sparre Pikstav. 120 (1916); jfr 4 b α. särsk. (vard., fullt br.) i det bildl. uttr. synd på så rara ärter, synd att ngt som var så sällsynt o. värdefullt gick till spillo l. att det gick så illa med ngt som föreföll så lovande l. dyl. Palmér ... Rökte på sin höjd en fjärdedel (av cigarretten), så tryckte han sönder den på askfatet. Det var synd på så rara ärter ... Äkta amerikanska cigarretter. Hedberg VKind. 324 (1954).
γ) (fullt br., i sht med ngt vardaglig l. vitter prägel) om besök av l. sammanträffande med ngn l. om gäst o. d.; övergående i bet.: som man sätter stort värde på, kärkommen, välkommen o. d. Rart främmande. Näktergalen .. anses (i Norden) som ett rart och välkommet främmande. Nicander Minn. 1: 85 (1831). Herre Gud, så rart besök! Jolin Barnhusb. 154 (1849). Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Engström Glasög. 65 (1911).
4) († utom i a β o. b) om sak l. person: (sällsynt) god l. bra, ypperlig, förträfflig, präktig, duktig; duglig, framstående; (utomordentligt) vacker l. fin; härlig; jfr 3 a α, β, b. När det (dvs. låset till pistolen) sålunda nätt, rart och saubert utsmitt renfilat och väl polerat är, då skall (osv.). Alm Eldhandv. 1: 212 (cit. fr. 1646). (Johan Skytte) winlade sig at wällia .. (till skytteanska professuren) de rareste män han kunde få. Annerstedt UUH Bih. 3: 21 (i handl. fr. 1698). Vårt rara storvärke och timmer, som til .. smedjors upbyggande .. åtgå. 2RARP 15: 127 (1746). En flicka, rar i vett, sublim, gudomlig. Leopold 1: 276 (1808, 1814). I trakten finns ingen som har / En la'gård, så präktig och rar. Braun Calle 49 (1843). — särsk.
a) fin, förnäm; ”märkvärdig” l. dyl.
α) (†) i uttr. hålla l. akta sig för rar att (osv.), hålla l. anse sig för fin l. för god för att (osv.). Bremer Fad. 65 (1858: aktade). Förnämt folk, som håller sig för rart att supa med gesäller. Scholander 2: 283 (1880).
β) (i sht i vissa trakter, fullt br.) i uttr. göra sig rar, vara nödbedd o. d. Rademine Knigge 2: 39 (1804). ”Hon menar inte, som det låter, .. hon vill bara göra sig rar”. Lönnberg Skogsb. 182 (1881). Gustaf-Janson GodVänn. 197 (1955).
b) (i sht vard. o. i vitter stil) i vissa fullt brukliga anv. som stå 5 nära l. anslutas till 5, övergående i bet.: angenäm, behaglig, trevlig, ljuvlig o. d. En riktigt rar öppen spisel med ett stort spjäll i. Agrell Sthm 156 (1892). ”Så rart bor ingen i hela byn”, sade Märta. Geijerstam YttSkär. 76 (1898). Kors så rart väder! Sparre Tattarbl. 43 (1923). Himlen ser inte rar ut. SvKryssKlÅ 1935, s. 48. — särsk.
α) som är behaglig för l. angenämt berör l. smeker ngns sinnen, som utgör en (ren) njutning för ngn; jfr 3 b β. De raraste körsbär (bjödos). Aldén Getapul. 134 (1883). Ett rart stekos sticker mig i näsan. Dahllöf Göteb. 78 (1924). Det värmde rart, det här. Sparre HelOrm. 96 (1924).
β) i sådana uttr. som det är (icke) rart (jfr γ), (icke) ha det rart, det är (icke) resp. (icke) ha det bra l. trivsamt l. trevligt l. behagligt l. angenämt l. lätt o. d. Bellman Gell. 35 (1793). Här i daln är det allt bra rart. Fröding Stänk 74 (1896). Det vore så rart att ha lite å lägga i grytan te vintern. Janson Ön 51 (1908). Att börja med var det ej så rart att .. (hålla en föreläsning) på ett främmande språk. VFl. 1933, s. 27. Han har verkligen inte haft det för rart med sin Viola. Siwertz Pagoden 227 (1954).
γ) i uttr. det är rart (mellan ngra), det råder ett hjärtligt l. ömt förhållande (mellan ngra); ngra äro förälskade i varandra. Wahlenberg Vakt 22 (1890). Alving Skärg. 9 (1905).
5) behaglig l. angenäm på ett sätt som har en viss vagt rörande l. hjärtevärmande l. sympativäckande effekt; jfr 4 b.
a) om person, i fråga om uppträdande, umgängessätt o. yttre skick o. d.; i olika sammanhang mer l. mindre liktydigt med: älsklig resp. behaglig, angenäm, förtjusande, intagande, söt, vänlig, snäll, hygglig; äv. om handling o. d.: som vittnar om l. utgör ett uttryck för en sådan egenskap. Braun Calle 87 (1843). Jag minnes henne som flicka .. det var en mycket ”rar” och ”galant” tös. UrKorrCronholm 333 (1847). Ja, se doktorn är då den raraste människa som finns. Roos Skugg. 192 (1891). Det ä' svårt nog att (vara sträng mot flickan som felat) .. när hon kommer så där rart som nyss och lägger armarna om ens hals. Wahlenberg Valspr. 14 (1892). Vilken rar gumma hon ändå var! Krusenstjerna Pahlen 1: 12 (1930). — särsk.
α) i uttr. som beteckna en viss handling ss. en vänlighet av ngn o. d.; ungefär liktydigt med: vänlig, snäll, hygglig. Det var rart av dig att komma och se om mig! Var så innerligt rar och låt mig komma / hem till dig på en liten middagsslummer. Janzon Cat. 1: 17 (1889). Skriv till henne genast, är Märta rar. Thordeman FolkLust. 63 (1933).
β) ss. bestämning till tilltalsord, ofta dels med anslutning till α, dels för att ge tilltalsordet en allmänt vänlig karaktär. Gulle rare trollet mitt. Hammarsköld Sag. 57 (1892). Snälla, rara Kristin får ljuset brinna! Siwertz Sel. 1: 12 (1920).
b) om sak: trivsam l. vacker l. smånätt på ett sätt som framkallar en behaglig affekt (gör att man känner sig glad l. smått rörd l. ”värmes” därav o. d.). De hade ett litet rart hem. Gellerstedt GVis. 95 (1900). De raraste pelargonieblomster prydde altaret. Lundh EvLustg. 105 (1928). Vi tala ofta om en rar liten stuga, om rara möbler och en rar hund. SvD(A) 1935, nr 258, s. 12.
Ssgr: (2) RAR-FÅNGEN, p. adj. (†) svår att få tag på l. komma över. Swedenborg RebNat. 1: 210 (1711).
(5) -PÄLS. (vard. o. skämts.) raring l. dyl. Siwertz Låg. 162 (1932).
Avledn.: RARHET, r. l. f. [jfr t. rarheit]
1) till 2: sällsynthet; förr äv.: knapphet; numera bl. (mera tillf.) i anv. motsv. bruklig anv. av rar 2. Polhem Bet. 1: 11 (1721). Man kan döma hvad tillopp och vördnad han vann .., när han, oaktadt penningars rarhet den tiden, för en enda messa fick siuttio marker .. silfver. Dalin Hist. 2: 13 (1750). Östergren (1935).
2) (†) till 3 a: ovanlighet, märkvärdighet, egendomlighet; äv. närmande sig bet.: egenskapen att vara intressant; särsk. i uttr. för rarhetens skull. Om man på ett Skådespeel skulle föreställa ett så vnderligit Diwr, som Monsieur är, troor iagh .. at för Rarheeten skull .. mången torde dijtlöpa. RelCur. 178 (1682). Holm NSv. 44 (1702).
3) (numera bl. tillf.) konkret(are), till 2, 3 l. 4: ngt sällsynt; sällsynt l. rart föremål, raritet; uppskattad o. åtrådd vara o. d. Ännu a. 1550 sände K(onung) Christian III. i Dannemark et Slag-ur, som en stor rarhet til Storförsten i Ryssland. Dalin ÅmVetA 1750, s. 8. Simon radar fram dukar, schalar, tyger .. och mycket annat, slätar mjukt över rarheterna. Sundell GGTid. 165 (1929). Östergren (1935).
4) till 5: egenskapen l. förhållandet att vara rar.
Spoiler title
Spoiler content