SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1957  
REMMALAG rem3a~la2g, stundom räm3a~, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(remmala 1916. remmalag 1896 osv. rimmalad 1799)
Etymologi
[sv. dial. remmala, rimmala(d); av sv. dial. rem, f. (se REM, sbst.2), l. remme, rimme, m. (se REMME, sbst.1), o. det ord som föreligger i LAD, sbst.3; formen -lag beroende på anslutning till LAG, sbst.3]
(dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, dels etnogr.) vagns- l. höhäck (l. underrede till vagns- l. höhäck) bestående av ett flak l. en planka som på utsidorna är försett (försedd) med (ofta snett uppåt) utskjutande spjälvärk (varpå sidostammar av spjälvärk kunna fastsättas); oftast om (i sht på Visingsö använt) fyrhjuligt, anspänt åkdon med (på fjädrar vilande) vagnsflak utan sidostammar, varpå de åkande sitta längs sidorna med fötterna på fotsteg längs åkdonets sidor (o. med ryggen mot ett ryggstöd längs vagnsflakets mitt). 1. Arbetsvagn med Rimmalad. VDAkt. 1800, nr 141 (1799). Denna färd (kring Visingsö) skulle göras på ett s. k. ”remmalag”. Ödman Hemma 146 (1896). All nationalklädd allmoge .. har fritt tillträde till denna Skansens högtidsfest och får fritt åka på remmalag .. hela aftonen. PT 1897, nr 141, s. 2. Då rullade vagnarna med remmalag och lass av glada soldater. Suneson GGrund 119 (1926). 2SvUppslB (1952).
Spoiler title
Spoiler content