SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUBANK 3~baŋ2k, äv. 4~1, äv. (numera bl. i vissa trakter) ROBANK 3~baŋ2k l. 4~1, förr äv. RÅBANK, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ro- 17811952. rod- 1784. ru- 1676 osv. rud- 17051834. ruh- 18571879. rå- 18401889. rök- 1841. -bank (-ck) 1676 osv. -bonkar, pl. 1841. -bänk 1705 (: Rudbänks Höflar))
Etymologi
[sv. dial. rubank, robank; jfr d. rubank; av lt. rubank (motsv. t. rauhbank), till ruuch, grov, ojämn (av mlt. rū(w), rūch, motsv. t. rauh; se RUG, adj.), o. bank (se BANK, sbst.1 III 2); benämningen sannol. åsyftande denna hyvels användning för hyvling av skrovligt l. förut ohyvlat trä]
snick. ett slags jämförelsevis lång hyvel av trä l. järn, använd huvudsakligen till riktning, planhyvling o. kanthyvling av längre arbetsstycken; foghyvel; i sht förr äv. i uttr. enkel l. dubbel rubank, om rubank med ett resp. två hyveljärn. BoupptSthm 1677, s. 121 b (1676). JernkA 1833, s. 637 (: Dubbel). Därs. (: Enkel). ”Robanken” borttager de af skrubbhyfveln till följe af hyfveljernets runda form förorsakade ojemnheter och åstadkommer en jemn yta. Stöckel o. Hertel 30 (1858). Rubanken .. brukas vid fogning. Landsm. XVIII. 1: 6 (1912). Först fick man klyva planker och bräder med klosåg, oxhyvla, rikta med rubank, ta upp bredd och tjocklek. ByggnArbMinn. 188 (1950). Varulex. Byggn. 2: 56 (1955).
Ssg: RUBANK- l. RUBANKS-HYVEL. (numera bl. mera tillf.) snick. rubank. Grundell UnderrArtill. 219 (1705). Rothstein Byggn. 460 (1859).
Spoiler title
Spoiler content