SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1960  
RYNKA ryŋ3ka2, v. -ade (Keder Vitt. 360 (1690: rynkar, pr. sg.) osv.) ((†) -er, -te, -t, -t, 2SthmTb. 7: 67 (1584: rÿncktan, p. pf.), Lundell (1893; betecknat ss. sällsynt)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (nästan bl. i ssgn ÖGONBRYNS-RYNKARE); jfr RYNK, sbst.1
Ordformer
(-a 1672 osv. -ia (-ja) 16111755)
Etymologi
[fsv. rynkter l. rynkiader, rynkad, y. fsv. äv. rynkia, rynka; jfr d. rynke, nor. dial. rykkia; sammanhörande med det starka verb (germ. hrinkwan) som föreligger i isl. hrøkkva, rynka sig; formen rynkad är i vissa nedan anförda användningar sannol. att fatta ss. ett p. adj. avlett av RYNKA, sbst.2 — Jfr RYNKA, sbst.1—2]
1) motsv. RYNKA, sbst.2 a.
a) med obj. (l. bestämning inledd av prep. ) betecknande (del av) människas l. djurs kropp, i sht (del av) ansikte: åstadkomma en rynka l. rynkor på l. i (ngt), dra ihop huden på l. i (ngt) så att en rynka l. rynkor bildas; äv. med saksubj. (betecknande muskel l. ålder l. sinnesrörelse o. d.); ss. vbalsbst. -ning stundom konkret, om (bestående) resultat av handlingen: rynka l. rynkor, veck; särsk. (äv. övergående i bildl. anv.) i uttr. som beteckna sinnesrörelse l. sinnesstämning (vrede, ogillande o. d.). Rynckia ansichtet eller pannan. Linc. (1640; under capero); jfr β. Stiernhielm Fred. 18 (1649, 1668). På de fasta kinderna (hos en viss trilobit) synes midt emot pannans bredaste del en lindrig rynkning. Linnarsson VgCambr. 74 (1869). (Ålderdomen) suddar ut rodnaden från våra kinder och kramar och rynkar vår kropp. Krusenstjerna Pahlen 2: 248 (1930). Hon rynkade ilsket ansiktet när hon fick höra vad lottkastningen gällde. Fridegård Offerrök 22 (1949). — jfr HOP-, SAMMAN-RYNKA o. ÖGONBRYNS-RYNKARE. — särsk.
α) abs., med tanke på åldrande, i ordspråket glömmer den som räknar, så glömmer inte den (l. han inte) som rynkar. Grubb 258 (1665: han intet). Rhodin Ordspr. 55 (1807).
β) i uttr. rynka (på) pannan l. ännet, se PANNA, sbst.2 c α, resp. ÄNNE. — jfr PANN-RYNKNING.
γ) i uttr. rynka (på) näsan (åt ngn l. ngt, förr äv. vid ngt), dra ihop näsmusklerna så att rynkor bildas på o. omkring näsan, särsk. inför ngt illaluktande l. ss. uttryck för ogillande av l. missnöje med l. förakt för ngn l. ngt; äv. bildl.: ogilla (ngt) l. förakta (ngt) o. d.; jfr NÄSA, sbst.2 1 b γ. (Lat.) Ringo, .. (sv.) rynkia på Näsan såsom Hunden gör, när han wil skälla och bijta. Linc. Ttt 6 a (1640). (Sv.) Hon rynkar på näsan vid allt. (Fr.) Elle rechigne toujours. Nordforss (1805). Du behöfver ej rynka näsan åt honom. Callerholm Stowe 107 (1852). Det har gjort mig stor glädje, att de som rynkat på näsan, när Garibaldis namn nämndes, nu måste erkänna (osv.). AnderssonBrevväxl. 1: 201 (1861). Det finns de som rynkar på näsan åt ”nyttokonst”. Form 1947, s. 1. — jfr NÄS-RYNKNING.
δ) i uttr. rynka (stundom äv. rynka på) ögonbrynen o. d., förr äv. rynka ngns ögon, dra ihop ögonbrynen osv. resp. ngns ögonbryn så att rynkor bildas (särsk. ss. tecken på ogillande l. vrede l. eftertänksamhet l. grubbel o. d.). (En konstbedömare bör) icke misstro sina känslors verklighet eller tvifla på, att det är de, som uppdraga hans axlar, rynka hans ögon och dylikt. Runeberg ESkr. 1: 339 (1832). Rynka .. på ögonbrynen (af missnöje). Berndtson (1880). Ögonbrynen växte buskiga, och de muskler, som rynkade dem, lågo fingertjocka framme vid näsroten. Lagerlöf Länk. 110 (1894). (Läkaren) hade rynkat ögonbrynen, skakat på huvudet. Hedberg Räkn. 9 (1932).
ε) refl.
α') om del av människas l. djurs kropp: lägga sig i rynkor, få rynkor; stundom äv. opers.; jfr ζ. Hoorn Jordg. 2: 19 (1723). I synnerhet rynka sig dessa bedröfliga pannor däröfver, at våra Auctorers infällen ej äro riktiga Syllogismer. Kellgren (SVS) 4: 108 (1780). De sågo på varann, och det rynkade sig belåtet kring munnen. Sjödin StHjärt. 8 (1911). Herr van Schleeten, vars bordeauxfärgade näsa ilsket rynkat sig under Yussuf Khans tal. Serner YussufKh. 226 (1916). Harlock (1944; om hud).
β') (i vitter stil, mera tillf.) om egenskap o. d. hos person: åstadkomma rynkor l. visa sig i form av rynkor (ngnstädes i en persons ansikte). En majestätlig värdighet rynker sig öfver den pannan, som sluter hans toma hjerne. Enbom Gessner 126 (1794). Ett energiskt drag rynkar sig kring ögonen, beskuggade af hättan och det strida svarta håret. SD(L) 1904, nr 28, s. 4.
ζ) i pass. övergående i intr. bet., om (del av) människas l. djurs kropp: lägga sig i rynkor, få rynkor; jfr ε α'. Kråppen rynckias. Forsius Phys. 305 (1611). När det var något roligt skrattade .. (kyrkvaktaren), så hela ansiktet rynkades. TurÅ 1912, s. 152. Martinson BakSvenskv. 97 (1944). jfr (tillf.): Det höfves oss / Att bära hjertesorg samt hela riket / Att till en enda dyster panna rynkas. Hagberg Shaksp. 1: 279 (1847; eng. orig.: To be contracted in one brow of woe).
η) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.); jfr O-RYNKAD.
α') som (tillfälligt) är lagd i rynkor l. sammandragen. Den som haer Konst och Wetskap kiär, / Hans Panna altijd rynkter är. Lucidor (SVS) 463 (1674); jfr β'. Börk Darius 258 (1688). De förstulna hånande ögonkasten och de rynkade läpparna röjde tillräckligt för det Piperska paret beskaffenheten af den uppmärksamhet, för hvilken det nu var föremål. Crusenstolpe Tess. 2: 238 (1847). (Vi se) hundar med rynkad nos vända sig bort från luktämnen, som för oss äro mycket behagliga. Quennerstedt Värld 6 (1904); jfr γ. (Uppasserskan) såg på honom (dvs. polismästaren) med rynkade ögonbryn. Hellström Malmros 310 (1931); jfr δ.
β') (numera bl. i vissa trakter) som har (bestående) rynkor, rynkig. Ett dylikt stort djur (som elefanten o. flodhästen) med rynkadt skinn och ett eller två horn på nosen kallas noshörning. Berlin Lsb. 78 (1866). Dessa avfallna, rynkade kinder. Moberg Nybygg. 555 (1956).
b) i fråga om (del av) växt.
α) refl. l. i pass. med intr. bet.: bli rynkig, skrumpna. Gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer för var dag. Väring Frost. 142 (1926).
β) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att en växtdel blir rynkig l. skrumpnar. LAHT 1884, s. 305.
γ) (i fackspr.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): som har (bestående) rynkor; jfr RYNKIG 1 b. LAHT 1884, s. 305. Nätlikt rynkat fruktskal. Kjellin 846 (1927). jfr SAMMAN-, SMÅ-RYNKAD. särsk. bot. i uttr. rynkad tofsskivling, svampen Pholiota caperata Pers., som har mer l. mindre rynkig hatt. Romell Lindblad 46 (1901). Ursing SvVäxt. Krypt. 374 (1949).
2) motsv. RYNKA, sbst.2 b, med avs. på (föremål av) lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg: åstadkomma l. anbringa rynkor på (ngt); äv. abs.; äv. med saksubj. (betecknande del av klädesplagg o. d.); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): försedd med avsiktligt (ss. dekoration o. d.) anbragta (bestående) rynkor. (Hon) haf[we]r .. stulid .. (bl. a.) lakan ett stÿcke, särck j st[yck]e, een nÿ öff[we]r deel rÿncktan. 2SthmTb. 7: 67 (1584). (Den till garnering avsedda) remsan .. rynkas med ett slags öfverkast. Berg Handarb. 33 (1873). (Sprundet) måste .. kunna slutas tätt .. och får på inga vis rynka eller ”grina”. Sömnadsb. 167 (1915). SörmlH 13: 41 (1947). — jfr AV-, HOP-, IN-, SAMMAN-, SNODD-, TILL-RYNKA m. fl. o. O-RYNKAD. — särsk.
a) refl., om (föremål av) lättböjligt material: få rynkor, bli rynkig, lägga sig i rynkor. Langlet Husm. 611 (1884). Pressarnas hastighet (i en pappersmaskin) måste .. undan för undan ökas litet för att papperet ej skall rynka sig. SvSkog. 1155 (1928).
b) (numera bl. mera tillf.) i pass. övergående i intr. bet., om (föremål av) lättböjligt material: rynka sig (se a). Då trådslingan tilldrages, tillses att ej tyget rynkas på samma gång. DamBok 161 (1879).
c) ss. vbalsbst. -ning, konkret: rynka l. rynkor; särsk. om avsiktligt (ss. dekoration o. d.) anbragta rynkor på klädesplagg o. d. Florshatt, som .. har .. en appreture af krusigt taft med fem rynkningar. SthmModeJ 1850, s. 64. SörmlH 13: 41 (1947).
3) [jfr 2] (numera föga br.) i fråga om bärgart; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om skiffers egenskap att vara (hoptryckt så att den är) försedd med (fina) veck. Erdmann Bergart. 14 (1855). (Metamorfosen) ger sig ofta tillkänna i smått uti en fin rynkning eller krusighet hos skiffern. Högbom Norrl. 66 (1906).
Särsk. förb.: RYNKA IHOP10 04, äv. HOP4, förr äv. TILLHOPA. jfr hoprynka. Spegel 219 (1712).
1) till 1, med avs. på (del av) människas l. djurs kropp (i sht hud): dra ihop (ngt) så att det kommer att ligga i rynkor; äv. allmännare l. bildl.: komma (ngt) att skrumpna ihop (o. förlora sin skönhet); äv. med saksubj. Då hennes bild uti mitt öga satt / Gaf öfvermodet mig sitt fräcka synglas, / Som rynkte hvarje annan skönhet hop. Hagberg Shaksp. 10: 118 (1850; eng. orig.: Which warp'd the line of every other favour). (Barnen) blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet. Lagerlöf Kejs. 52 (1914). särsk. refl., i uttr. rynka ihop sig (äv. rynka sig ihop), om kroppsdel: dra ihop sig (så att rynkor bildas); jfr rynka, v. 1 a ε α'. Lifmodren får tid nog, så väl af sig sielf, som af Qvinnans krystande, at rynka sig i småningom i hoop. Hoorn Jordg. 2: 54 (1723).
2) till 2, med avs. på (föremål av) lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg: dra ihop (ngt) så att rynkor bildas. Rynka ihop en skiort-ärm. Serenius Y 4 a (1734). särsk. refl. (i uttr. rynka ihop sig) l. i pass. med intr. bet.: dra ihop sig så att rynkor bildas; förr äv. i utvidgad anv., om stelnad sur grädde: dra ihop sig o. bilda rynkor på ytan (jfr rynk-möglad). Blifver skålen ej i tid äten, förvandlas hon til filbuncka; .. gräddan rynkas ihop, och änteligen möglar. Posten 1768, s. 285. Berg Handarb. 284 (1874).
RYNKA OM10 4. (numera bl. tillf.) till 2: rynka (klädesplagg o. d.) ånyo. Weste (1807).
RYNKA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN040, äv. 032. (numera bl. mera tillf.) till 1, 2, = rynka ihop 1, 2. Linc. (1640; under adduco).
RYNKA TILLHOPA, TILLSAMMAN, se rynka ihop, samman.
RYNKA UPP10 4. (numera bl. mera tillf.) till 2: lägga l. fästa upp (ngt på ngt) så att rynkor bildas. Ekblad 283 (1764). På dem (dvs. på banden) rynkade man upp tuniken, så att denna därigenom fick ökad volym. Kleen Kvinn. 183 (1910).
Ssgr (i allm. till 2; jfr anm. till rynka, sbst.2): A: RYNK-APPARAT. sömn. till symaskin hörande apparat avsedd att åstadkomma rynkor på tyg. VaruförtTulltaxa 1: 328 (1912).
-BAND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3375), n. (rynk- 1753 osv. rynke- 16731790)
1) band varmed man drar ihop ngt (t. ex. klädesplagg) så att det bildar rynkor; särsk. om band avsett att dra ihop ett slags förr brukliga (pänning)pungar med. 1. Wäfwen pung .. med Rynckeband. BoupptSthm 1673, s. 403 a. Ylletröjan .. bör .. räcka upp till halsen och där medelst ett rynkband sammandragas så mycket, att den icke sjunker ned på bröst och rygg. Ribbing BarnFostr. 113 (1892).
2) i bildl. anv. av 1 (med anslutning till rynka, v. 1).
a) (†) = -muskel 2. Rosenstein Comp. 191 (1736). Stolgångsöppningens rynkband. Cederschiöld HbBarnm. 284 (1843).
b) (vard., numera föga br.) om mun, i uttr. dra på rynkbandet, dra på munnen l. smilbandet, småle. Weste (1807). Östergren (1937).
-FRI, adj.2 (adj.1 se sp. 3375) om tyg: som icke rynkar sig, skrynkelfri. Östergren (1937).
-FÅLL. fåll (på klädesplagg o. d.) varigenom ett rynkband är trätt. SvTyHlex. (1851).
-HÅL, n. (†) hål i tyg o. d., avsett att träda in ett rynkband i, snörhål. Möller (1790). Heinrich (1828).
(1) -MUSKEL. (numera bl. tillf.)
1) [jfr d. rynkemuskel] i sg. best., ss. benämning på den muskel som rynkar ögonbrynen, ögonbrynsrynkaren. Sönnerberg Loder 128 (1799).
2) muskel som då den sammandrages värkar slutande på öppning l. kanal i människas l. djurs kropp, sfinkter, ringmuskel; jfr -band 2 a. 2NF 11: 1205 (1909).
-TRÅD. sömn. tråd som tjänar till att rynka ihop tyg. Berg Handarb. 33 (1873).
B (†): RYNKE-BAND, se A.
(1) -RING. [jfr rynk-muskel 2] rägnbågshinna, iris; jfr ring, sbst.1 7 g slutet. Rudbeck Samolad 66 (1701).
Spoiler title