SKRALL skral4, r. l. m. (Lind(1749), CFDahlgren 1: 191(1815)) l. n. (Phrygius, Fatab.); best. -en resp. -et; pl. =.
Ordformer
(skral 1608. skrall 1640—c. 1900)
Etymologi
[sv. dial. skrall; jfr d. skrald, nor. skrall; till SKRALLA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skräll l. skrällande l. dån l. brak(ande) l. knall. (De fallande träden) gifwa itt stoort skral, buller och bratande ifrån sigh. Phrygius MRosengren B 4 a(1608). Det talt' han (dvs. djävulen) med en röst, som gaf et skrall tilbaka, / Från afgrunds håla bärg, at bärgen hördes knaka. Kolmodin QvSp. 2: 207(1750). Atterbom Minn. 577(1819; om åskknall). Fatab. 1906, s. 161(i c. 1900 upptecknad folkvisa).
