SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1976  
SLAF sla4f, äv. SCHLAF ʃla4f, r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(schlaf 19241934. slaf 1900 osv.)
Etymologi
[av t. schlaf, av mht. slāf, av fht. slāf, motsv. mlt. slāp (lt. slaap), mnl. slaep (holl. slaap), feng. slǣp (eng. sleep), got. slēps; till slāfan, sova (se SLAFA). — Jfr SCHLAFDRUNK, SCHLAFROCK, SCHLAFVAGN]
(vard.)
1) sömn; i uttr. sista slafen, den sista sömnen l. vilan. Strix 1900, nr 6, s. 3.
2) säng; i fråga om bostadslös person äv.: sängplats (för natten); ngn gg äv. om härbärge (se d. o. 1 d) för bostadslösa, ungkarlshotell o. d.; jfr slagg. Nu ska du lägga dig i den här slafen som det heter på stockholmska. Larsson i By Jord 141 (1913). (Han) blev femte mannen i femte slafen i Logement II (i en arbetarbarack). Hedenvind-Eriksson Hjul. 96 (1928). Martinson VägKlockrike 313 (1948; om ungkarlshotell). Det fanns en kamrat där jag fick slafen förr. Fridegård EnBlEd. 45 (1958). Han flyr till redaktionen, kinesar på nån slaf. Arnér Verkl. 207 (1965). Det är prima slafar i vårt logement. GHT 1972, nr 202, s. 18. jfr UNDER-, ÖVER-SLAF.
Ssgr (till 2; vard.): SLAF-EXPERT. särsk. (mera tillf.) expert på att ordna sängplats (logi) för natten. Walfridsson Luff. 29 (1933; om luffare).
-LAPP. i fråga om natthärbärge o. d.: skriftlig anvisning på sängplats för natten. DN(A) 1962, nr 40, s. 23.
Spoiler title