SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1999  
SVIRRA svir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.)
Etymologi
[sv. dial. svirra; jfr d. svirre, nor. svirre, t. schwirren, nl. swirrelen, eng. dial. swir, virvla susande runt; delvis lån från t.; i bet. 5 med anslutning till SVIRA, v.2, o. SURRA, v.1; besläktat med SVERRA, v., o. likbetydande SURRA, v.1; av ljudhärmande ursprung. — Jfr SIRA, v.2, SVIRA, v.2, SVIRR, sbst. o. adj., SVIRRA, sbst.]
1) avge l. frambringa ett högt, vibrerande l. vinande ljud (särsk. i fråga om sådant ljud som uppkommer då ngt vibrerar l. hastigt rör sig upp o. ner l. fram o. tillbaka), surra; särsk. i uttr. svirra med vingarna o. d., om fågel l. insekt: hastigt röra vingarna upp o. ned (o. därvid stundom hålla sig svävande på samma plats i luften) under åstadkommande av sådant ljud; förr äv.: dåna (se DÅNA, v.1 1); äv. opers.; äv. med klart ljudhärmande prägel (i fråga om vissa fåglars l. insekters läten o. d.). Creutz Vitt. 79 (1759). Om aftonen .. hörde jag ett svirrande af vingar, och ropade: ”fjäriln flyger!” Bremer Brev 1: 395 (1836). Varenda bit, fast och lös, varenda liten del av vagnarna svirrar, dundrar, sliter för att göra sig fri. Lo-Johansson VagFrankr. 98 (1927). Vi slogo oss ned på ängen en liten bit från sångaren (dvs. gräshoppan), som nu satt på toppen av en låg videbuske och svirrade. FoFl. 1931, s. 13. Skimrande colibris .. stå stilla i luften framför blommorna med .. vingarna svirrande så hastigt att man ingenting ser av dem. Barthel Colón 68 (1932). En tärna kom svepande i graciös flykt, stoppade så plötsligt upp ”på plats” i luften, svirrande med vingarna likt en trollslända. Wieland Västk. 74 (1944). (Nordsångarparets) Parning ägde .. rum, under det att, sången övergick till ett svirrande ”si-si-si”. FoFl. 1953, s. 27. Det svirrade som insekter därinne i mörkret. Trotzig Sjukd. 170 (1972). — särsk.
a) dallra l. vibrera l. darra o. d.; särsk. om svängande l. vibrerande sträng l. tråd; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt fall av dallrande; äv. bildl. (jfr c); jfr 2. Vid djupare tryck i jugulum (dvs. halsgropen) kännes en svag svirrning, men den öfver bröstet lagda handen känner ej någon sådan. FörhLäkS 1871, s. 13. De (dvs. tankarna) skorra som falska toner, / de svirra som brustna strängar. Hansson Nott. 21 (1885). I luften över deras huvuden ven det av de nydragna, blanka telefontrådarnas .. svirrningar. Lo-Johansson Godnatt 570 (1933). (Svalorna) hade flyttat över till telefontrådarna. Där satt de .. likt svarta klockor på en svirrande tråd. Dens. Stat. 1: 145 (1936).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i utvidgad anv., särsk. om ljud l. läte. Cicaden .. en flygande insekt, som .. i hettan gifver ifrån sig ett svirrande ljud. Johansson HomIl. Uppl. 38 (1848). Gräshoppa .. Båda könen åstadkomma ett svirrande ljud medelst bakbenens gnidning mot täckvingarne. Thomson Insect. 104 (1862). Snart ropade alla de vilsna ute från segelleden, först en ångare längst ute .. sist en skarp och svirrande ton, och det var inne från skären. Lundh LifvSag. 10 (1909). I .. strandkanten fick vi plötsligt på nytt syn på .. kungsfiskaren, som i sin karakteristiskt svirrande flykt försvann över vattnet. NatÖstergötl. 245 (1949).
c) i oeg. l. bildl. anv. (jfr a); ofta liktydigt med: surra; om rykte o. d.: vara i omlopp, cirkulera. Det sjuka minnet af ett trött klaver, / som .. / på tveksamt svirrande tangenter ber / om ett barmhärtigt öra för sin sång. Österling ÅrVis. 79 (1907). Jag hörde ”allez” och ”soir” svirra i luften och såg en lång rad (franska) soldater taga upp sina jackor och bege sig bort. Knöppel Öd. 108 (1918). Det svirrade rykten om köpta röster. SkånKal. 1937, s. 118.
2) dallra l. vibrera l. flimra; särsk. om ljus l. luft o. d.; om luft äv.: ljuda svirrande (i bet. 1); jfr 1 a. Varje natt samma vanvettiga fyrverkeri av skrivande, spelande, hoppande, dansande, svirrande ljus! Siwertz Lat. 23 (1924). Han såg efter den jättestora ”disseln”, vars motorer, knappt månadsgamla, kommo luften att svirra. Martinson VägUt 422 (1936). Dagens svirrande sol / begraver sin egg i jorden. Parland Avst. 58 (1938). Luften svirrar av insektsvingar. STSD 2 ⁄ 6 1940, s. 12.
3) (hastigt) förflytta l. röra sig i cirklande rörelse(r); särsk. om fågel l. insekt: (hastigt) flyga i cirklande rörelse(r), kretsa l. virvla, stundom äv.: fladdra; äv. opers. (se slutet); vanl. med kvardröjande bet. av 1. En Sommarfogel ständigt swirrar, / I flygtig fart, från blad til blad. Strand Tidsfördr. 2: 129 (1763). Uppe på tegeltaket .. hoppade en brunstig sparfhane .. efter en hona, som svirrade hit och dit. Öberg Son. 51 (1905). En slända svirrade elegant fram över solens spegelbild. Clayhills Vi 27 (1938). Fladdermössen svirrar genom de ännu halvt genomskinliga träden. DN 16 ⁄ 10 1970, s. 4. Kungsfiskare svirrar över vattnet, blixtrar till och dyker. Tunström Julorat. 325 (1983). — särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; ofta liktydigt med dels: snurra (särsk. opers., i uttr. det svirrar för ögonen o. d., ss. beteckning för att ngn blir yr o. d.), dels: svindla. Kvällen var mörk, ljum och stjärnklar. Jag vakade till kl. 12 och svirrade högt uppe i rymderna, vankande fram och åter på .. golfvet. Soldan (1849) hos Aho Soldan 192. Asklöf följde henne med blicken, ända tills det svirrade för ögonen. Siwertz Varuh. 182 (1926). Ack, du släktets mytglada barndom / då det väldiga, svirrande kosmos / ännu var gudars och mänskors hem! Dens. Minnas 50 (1937). Vår tron (är) en riktig mygeltron. Tanken svirrar inför att vårt aktade majestät, redligheten själv, i tjugu minuter varje år sitter på en mut-tron. DN 13 ⁄ 1 1969, s. 7. Skräcksyner svirrade runt i min hjärna. Jannes Möten 35 (1976).
4) (numera mindre br.) sätta (ngt) i svängande rörelse, svänga. Förutom det redan omnämnda ”otyget”, svirrade .. bergatroll och sjötroll .. ormar och paddor i luften. Wrangel FornTid. 216 (1926).
5) (numera knappast br.) svira, rumla, supa; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. dels om liv: i sus o. dus; dels om person: inriktad på att svira; jfr SURRA, v.1 I 3. Sahlstedt (1773; med hänv. till surra). Dahlgren Släktprof. 1: 313 (i handl. fr. 1838; i p. pr., om hovherrar). Fast jag väl .. tar mig ett glas eller två i godt lag, så är jag inte så svirrande ändå, som han ibland billar sig in! Carlén Ensl. 1: 29 (1846). Jag har mycket ont i magen ”just därför” att jag var ute och svirrade i går. Fröding 15: 30 (1881). (Holger Drachmanns pjäs Bonifacius-Skäret) handlar om en flickas trogna kärlek till en smugglare, som .. öfvergifvit henne och lefver ett svirrande lif. VL 12 ⁄ 1 1894, s. 3. Cannelin (1939).
Särsk. förb.: SVIRRA FRAM10 4. till 3; äv. refl., i uttr. svirra sig fram. Jag har blott en gång sett .. (den rosenvingade gräshoppan) lyfta vingarna och svirra sig fram några decimeter. FoFl. 1947, s. 215. Om man ser någon alkfågel vid vår fastlandskust, är det .. sällan en av de lustiga, nyfikna tordmularna, utan en tobisgrissla som svirrar fram .. som en liten lufttorped. Selander LevLandsk. 157 (1955).
SVIRRA FÖRBI10 04. till 3: fara l. flyga l. vina förbi (ngn l. ngt). Han sköt ett avbrutet gem mot mig .. Han fortsatte att skjuta. Ytterligare två-tre gem svirrade förbi mig. Sundman TvåDag. 158 (1965).
SVIRRA NED10 4, äv. NER4. till 3. Talgoxarna svirrade ned från de höstkala träden. GbgP 16 ⁄ 10 1949, s. 15.
SVIRRA OMKRING10 04. till 3; äv. bildl. Välkommen, skrek han med ett kaninskrik som svirrade omkring i rummet. Norlind Hell 2: 49 (1913). Svalorna .. svirrade omkring i kvällningen. Dens. Akvam. 190 (1928). För övrigt har ett nytt debattmodeord fötts i höst: ”Att sitta på understol”. Det svirrade omkring flera gånger på Operaterrassen. Det betyder i klarspråk ”att ligga taskigt till i en debatt”. DN 7 ⁄ 11 1969, s. 25.
SVIRRA OPP, se svirra upp.
SVIRRA TILL10 4. till 2: flimra till. Det första halsblosset svirrade till i skallen. Hammenhög Torken 32 (1951). Det svirrade till bakom ögonen. Jersild BabH 21 (1978).
SVIRRA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 3, om fågel l. insekt: (hastigt) flyga upp. Det är en präktig syn att se denna stora gräshoppa (dvs. trumgräshoppan) under ett kraftigt surrande svirra upp och visa sina vackert mönjeröda bakvingar. TurÅ 1900, s. 84. Ett par rapphöns svirra upp vid dikesrenen. RisebergaB 118 (1931).
2) (numera knappast br.) till 5: gm att leva i sus o. dus slösa upp (pengar o. d.), svira upp. Janzon Cat. 1: 16 (1889).
Ssgr (Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till SVIRR, sbst.): A: (5) SVIRR-LIV. (numera föga br.) liv som präglas l. förs i sus o. dus. Det var då ett svirrlif ni synas hafva råkat in uti! Runeberg BrWalter 184 (1867).
B (†): (5) SVIRRE-BRODER. om utsvävande person, suput, drinkare. Bremer Hem. 1: 65 (1839).
Avledn.: SVIRRARE, m. ⁄ ⁄ ig. (numera knappast br.) till 5, = svirare. Nordforss (1805). Cannelin (1939).
Spoiler title
Spoiler content