TAUTOLOGI taf1tωlogi4 l. -o-, äv. -a͡ω-, r. l. f.; best. -n, äv. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer tidigast i sin lat. form tavtologia. RP 3: 50(1633), FörarbSvLag 1: 23(1687).
Ordformer
(tauto- 1697 osv. tavto- (th-) 1760 osv.)
Etymologi
[jfr t. tautologie, eng. tautology, fr. tautologie; av senlat. tautologia (se TAUTO-o. -LOGI)]
i sht språkv. (ofrivillig) i den språkliga formen varierad upprepning av tankeinnehåll l. ordförbindelse, ”tårta på tårta”; jfr PLEONASM 1. Hoorn Jordg. 1: Föret. 17 (1697). Under rubriken tavtologi har A. Noréen .. försvarat omsägningen i vissa fall, nämligen 1) såsom ett stilistiskt hjälpmedel .. 2) såsom språkligt hjälpmedel för att närmare bestämma och förtydliga det i första hand använda uttrycket: definitionen hör hit; 3) såsom pedagogiskt hjälpmedel att i minnet fästa något. Larsson PoesLog. 81(1899). Av .. uttrycken äro ett par .. hämtade från det vanliga profanspråket, (själ och hjärta, liv och leverne) som har gott om sådana tautologier, avsedda att förstärka. Wifstrand AndlTal. 106(1943). särsk. filos. i satslogik: sats som är sann oavsett vilket sanningsvärde de minsta ingående atomära satserna tilldelas. Wright Kaila MänsklKunsk. 38(1939). En sammansatt utsaga, som är sann i alla situationer, hur än de ingående utsagorna är valda kallas en tautologi. Christofferson o. Domar Mängdl. 11(1969). Tautologi .. (dvs.) en alltid sann sats utan empiriskt innehåll, vars sanning uteslutande beror på språkliga eller logiska regler, t.ex. ”ungkarlar är ogifta”. BraBöckLex.(1980). —
