SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TITA ti3ta2, äv. TYTA (numera bl. i ssgn GÖK-TYTA ~ty2ta), sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(teta 1916–1929. theta 1637–1639. tita 1749 osv. titta c. 1727 (: Eentitta)–1907 (: hagatitta). tyta 1731 (: Giöktyta) osv. tätja 1741–1749)
Etymologi
[jfr nor. tite, liten fågel, mes, isl. tittr, eng. tit, titmouse; sannol. ljudhärmande bildning efterliknande fåglarnas läten. — Jfr TÄTTING]
1) om fågel av familjen Paridae, mes; i pl. äv. om familjen; numera i sht ss. senare led i ssgr. Schroderus Lex. 59 (1637). Lappmesen .. besynnerlig af sin långa vigglika stjärt, hvarmed den skiljer sig från andra Talghackor eller Titor. Fischerström Mäl. 174 (1785). Trastar, finkar och allsköns titor sjöngo och kvittrade i buskar och träd. Thorborg DaltChic. 42 (1932). På åkern och i skogen slår stordriften fortfarande ut fälthöns, hackspettar och titor. DN 19 ⁄ 9 2003, s. B8. — jfr AL-, EN-, LAPP-, TALG-, TALL-TITA.
2) (†) göktyta (se GÖK-TITA 1, 2). (Sv.) Tita .. gjök-tita, (t.) die Grasmücke. Lind (1749). Tytan, hwaraf Gök-tytan är en art, kan wrida halsen rundt omkring, och warnar med sit läte andra Foglar för Roffoglarnes ankomst. Regnér Begr. 179 (1780). Auerbach (1915).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. efterled i ssgrna HAGA-, STJÄRT-TITA.
Spoiler title
Spoiler content