publicerad: 1930
HAGE ha3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (G1R 4: 134 (1527) osv.), i Finl. äv., vard., -or (FoU 15: 48 (1902), Bergroth FinlSv. 61 (1916)) ((†) -a G1R 4: 133 (1527); -er G1R 16: 173 (1544), Bolinus Dagb. 71 (c. 1680)).
Ordformer
(hag(h)- 1527 osv. haff- 1587 (: haffgården). hav- 1929 (starkt bygdemålsfärgat). hoff- 1587 (: hoffgårdh). -e, nom. 1587 osv.; -e, oblik kasus 1528 osv. -a, oblik kasus 1528—1778; -a, nom. 1528—1712. Se för övr. HAGTORN)
Etymologi
[fsv. haghi, inhägnad, gärdsgård, betesmark, sv. dial. hage; motsv. fd. haghi, d. have, inhägnad mark, trädgård, isl. hagi, bete, betesmark, mnt. hage, feng. haȝa; av den germ. stammen haȝan-, avledn. till den germ. stammen haȝa-, som föreligger i fht. o. t. hag, m. (se HAG). — Jfr HÄCK, HÄGG, HÄGN]
1) (i vissa trakter, särsk. Norrl., bygdemålsfärgat) stängsel, hägnad, gärdsgård; jfr HAG 1. BtFinlH 2: 19 (1538). Gode män skole syna hagarna kringh om krookz åkren. ÅngermDomb. 1647, s. 101. Ingen hage var i det skick at den ju icke väl fredar ägorne. OfferdalKArk. N II 1, s. 274 (1825). Stugor, hagar, stängsel .., ännu utan minsta skiftning av färg och vår. Rogberg Hustru 5 (1928). — jfr RIS-HAGE. — särsk. om för djurfångst avsett stängsel; jfr HAG 1 a. En foglefängiare går om hösten til werka medh foglannar som flyga, gör en hagha medh gröna buskar. PErici Musæus 1: 14 b (1582). Ekman NorrlJakt 27 (1910). jfr REN-, TIMMER-, VARG-, VILDRENS-HAGE.
a) inhägnad, vanligen med buskar o. lövträd glest bevuxen betesmark; jfr HAG 2 a; stundom närmande sig bet.: dunge, hult, lund. Alla thessa åkra, hagar, oc vrether. G1R 4: 134 (1527). Hennes grannes boskap gick vthi hennes haga, och kom således quinnorne trätta emellom. ÄARäfst 79 (1596). (Kroghemman med otillräckligt bete bör få) aff Almenningen en medelmåttig och tarfwelig hagha, den han må instängia. RARP 4: 599 (1651). Atterbom Lyr. 1: 50 (1811). SvForns. 3: 361 (1842; i namn på en lek). Hälsingland .. låg under honom med .. nytt björklöv i hagarna, ny grönska på ängarna. Lagerlöf Holg. 2: 270 (1907). — jfr ASP-, BETES-, BJÖRK-, EK-, FÅR-, HÄST-, LÖVTRÄDS-, ODAL-, OX-, SKIFTES-, SKOGS-, STO-HAGE m. fl. — särsk.
α) med tanken särskilt riktad på den växtlighet l. den användning som är utmärkande för en hage (i bet. 2 a). Jag vet intet så intagande och på samma gång så äkta svenskt, kanske det enda svenska, som hagen. Strindberg Blomst. 57 (1888). Endast de mera motståndskraftiga björk- och aspbestånden blifva kvar (sedan lövängarna upplåtits till kreatursbete), och så ha vi den allbekanta svenska hagen. VerdS 138: 10 (1906).
β) (†) i uttr. på hagen, i det fria. Tå han (dvs. länsmannens son, som på sitt bröllop druckit för mycket) lade sigh soffua, vth på haghen, vplyffte bönderna honom, och .. ledde honom in i stugun. Murenius AV 90 (1642). — särsk. bildl. Allenast iag skall wara den endaste (bland präster som anklagats för fylleri), som pænam majorem culpa (dvs. hårdare straff än brottet förtjänar) lijda skall, och iag medh mine små barn, skall rät packa migh uth på hagen. VDAkt. 1684, nr 139.
γ) bildl. (jfr β slutet). Nu (i mars) blomstras nöjets knopp i frihets täcka hagar. Liedbeck Alm. 1746, s. 9. (Böttigers) poesi, som eger en jungfrulig oskuld och från höjderna ofta nedstiger till gömda hagar, hvilkas vildblommor hon då gerna sätter i sitt hår. Wirsén i 2SAH 56: 127 (1879).
c) [anv. utgår från a l. b] i uttr. det finns många underliga djur i Vår Herres hage o. d., jorden rymmer många underliga människor. Det gamla ordstävet, att det finns många djur i vår Herres hage. Jensen Wagner Mann. 7 (1922). Östergren (1926). jfr: Moraliska revolutionärer höra till de obehagligaste exemplaren af alla de ”underliga djuren i vår Herres hage”. Laurin Skämtb. 205 (1908).
d) (i sht i Skåne) oeg., om mera tillfälligt anordnad, inhägnad betesplats på icke trädbevuxen mark. En del af de ädlare unghästarne .. gingo på en klöfvervall, der hagar af lätt flyttbara stängsel hade anordnats. TLandtm. 1900, s. 694.
3) [jfr motsv. anv. av d. have] (i södra o. västra Sv., bygdemålsfärgat) trädgård. Omkringh sina gårder haffwa the (dvs. skåningarna) sina trägårder, huilka the kalla hager. Bolinus Dagb. 71 (c. 1680). KFÅb. 1912, s. 192 (1716). Carlén Rosen 140 (1842). Hvem äger den hage, du sköter? Lagerlöf HomOd. 295 (1908; gr.: τεῦ δ᾿ὄρχατον ἀμφιπολεύεις). SkånFolkm. 1929, s. 134 (fr. norra Skåne). — jfr HUMLE-, HUMLEGÅRDS-, KRYDD-, KÅL-HAGE.
4) (†) sammanfattning av på ett ställe befintliga bisamhällen, bigård. I den förre hagen, som kallas svärm-hagen, skjötas bijen, .. men i den senare, som må kallas honungs-hagen, påsyftas blott vinst genom vax och honung. Linnæus Bijskjöts. 148 (1768). — jfr BI-, HONUNGS-, SVÄRM-HAGE.
5) (†) i fråga om fornnordiska förh.: område med gravplatser (för en viss familj). Mörk Ad. 1: 82 (1743). — jfr ÄTTE-HAGE.
6) oeg.: på marken uppritad figur, som är indelad i rutor enl. viss, bestämd ordning o. som användes i leken hoppa hage, i vilken man, hoppande på ett ben, med foten stöter fram en sten l. dyl. enl. vissa regler från en ruta till en annan i den på marken uppritade figuren. Några skolgossar roade sig med att ”hoppa hage”. Blanche Tafl. 518 (1845). LfF 1918, s. 44. Oterdahl En 24 (1927).
Ssgr (i allm. till 2 a. Anm. Av nedan anförda ssgr kunna de flesta äv. hänföras till HAG): A: HAG-BACKE. Ett mellanting emellan naturlig hagbacke och park. PT 1904, nr 300, s. 3. Flodström Naturförh. 211 (1918). —
-BETE, n. (hag- 1792 osv. haga- 1731—1753. hage- 1738—1791) jfr BETE, sbst.1 VDAkt. 1731, nr 535. (Säteriet har) godt hagebete uti 2:ne hagar. IT 1791, nr 75, s. 3. Hagbetena börja tryta till följd af torkan. SD(L) 1899, nr 361, s. 1. —
-BOK, se d. o. —
(1) -EK. [efter t. hageeiche] (†) trädet l. buskväxten Ilex aquifolium Lin., järnek, risek? l. trädet Quercus Ilex Lin., stenek? (Sv.) hagheek, (lat.) Robor. Linc. (1640). Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
Ssg: hageke-trä. (†) = HAG-EK. (Lat.) Robur. (sv.) Hag-Eeketrää, Hård Eek. Franckenius Spec. E 3 b (1659).
(1) -FLUGEN, p. adj. (i vissa trakter i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) om kreatur: som gärna ”flöjer” över gärdsgårdar. Broman Glys. 3: 59 (c. 1730). —
(1) -FOGDE. (förr) person som inom en by hade att tillse att bönderna vederbörligen fullgjorde sin hägnadsskyldighet. VgFmT II. 10: 105 (1909). —
-GÅRD, se C. —
-LED, n.
1) (bygdemålsfärgat) till 1: led (dvs. enkel stängningsanordning) i gärdsgård. Östergren (1926; angivet ss. ”landsdelsord”).
2) till 2 a: ”led” i gärdsgård kring en hage. Derför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå hagledet. Strindberg Hems. 82 (1887). —
-MARK. med träd glest bevuxen, ofta stenig mark som användes ss. betesmark l. lämpar sig för dylik användning. ÖgCorr. 1854, nr 72, s. 4. (Asken) förtjenar att ingå i trädbeståndet i våra löfskogar och hagmarker. Juhlin-Dannfelt 22 (1886). Abelin VTr. 56 (1903). —
(jfr HAG 1 c) -NÄT. (i Norrl., i sht förr) om för sälfångst avsedda, i en rad utlagda nät. Ekman NorrlJakt 253 (1910). —
-PIL. växten Salix phylicifolia Lin., grönvide, lagerbladig pil. Liljeblad Fl. 298 (1798). Gellerstedt NerFl. 109 (1831). —
(1) -RODA l. -ROA. (i vissa trakter i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) stång i gärdsgård. Lind (1749). —
-STÅND. (hag- 1731. hage- 1723—1768) (†) (plats för) betesmark? Skulle så hända, att Löfbrått i tiden icke fås på utmarcken, så åtnjutes för hela Byen i gamla Hageståndet. VDAkt. 1781, nr 82 (1723). LandtmFörordn. 182 (1757). jfr KALV-HAGE-STÅND. —
(1) -STÖR, r. l. m. (hag- 1749—1907. haga- 1642—1927. hage- 1587) (i vissa trakter, särsk. Norrl., bygdemålsfärgat) gärdsgårdsstör. Helsingius O 3 b (1587). Under det at en bonde, med sitt jern spett hölt på at slå hol för hagastörar (fann han en pänningkittel). NorrlS 1: 75 (c. 1770). Väring Vint. 41 (1927). —
-TOMT. (hag- 1909. hage- 1693—1848)
2) (i södra Sv., föga br.) till 3: (plats för) trädgårdstäppa. Snällp. 1848, nr 47, s. 4. År 1908 den 10 september försåldes på exekutiv auktion för husägaren Lars Nilsson hans ägande hus och hagtomt i Kyrkheddinge för 925 kr. LD 1909, nr 27, s. 2. —
-TORN, se d. o. —
(1) -TÖRNE. (†)
3) = HAGTORN e? (Sv.) Haghtörne .. (lat.) Arbutus, .. (gr.) ἡ κόμαρος. Schroderus Dict. 60 (c. 1638).
-VEGETATION. (i sht i fackspr.) för hagmark karakteristisk vegetation. Små kullar med hagvegetation. TurÅ 1909, s. 210. —
-ÄPPLE. [jfr t. hagapfel] (†) frukt av vildapel. Serenius Ppp 1 a (1734). Lind (1749; under hagapffel). —
-ÄPPLE-TRÄD. (†)
2) i uttr. välskt hagäppleträd, trol. om det i medelhavsländerna växande trädet Arbutus unedo Lin. Franckenius Spec. E 1 b (1659).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): HAGA-BETE, se A. —
(1) -LÄGE. (†) plats för gärdsgård. Rätta Skogsmärcket blifver straxt vid Prästegårdens Södra hagaläge. VDAkt. 1749, F III 7. —
-PLATS, se C. —
-STÄLLE. (haga- 1660—1724. hage- 1752) (†) (plats för) betesmark. Murenius AV 465 (1660). VDAkt. 1724, F III 7. —
-STÖR, se A. —
-SYN, se C. —
-TITA l. -TITTA, f. l. r. (haga- 1907. hage- 1731) (i Småland, bygdemålsfärgat) vadarfågeln Charadrius apricarius Lin., ljungpipare, ljungspole, brockfågel (se d. o. 1). Linné MethAv. 26 (1731). Ericson Fågelkås. 2: 115 (1907).
C: HAGE-BETE, se A. —
-GÅRD. (haff- 1587. hag- 1587. hage- 1559 —c. 1660) [fsv. hagha gardher, gärdsgård; jfr d. havgaard, inhägnat stycke jord nära gården] (†)
-PLATS. (haga- 1733. hage- 1756—1897)
2) (i södra Sv., bygdemålsfärgat) till 3: (plats för) trädgårdstäppa. Tvenne ”små haga platzer” norr och öster om gården (i Brönnestad). FolklStSaml. 2: 150 (1733). Gården och tomten med hageplats No 8 i andra qvarteret i östra raden (i Ängelholm). LdVSkr. 1810, nr 10, s. 4. PT 1897, nr 157 A, s. 1. —
-STÅND, se A. —
-STÄLLE, se B. —
-STÖR, se A. —
(1) -SYN. (haga- 1645. hage- 1644) (i sht förr) syneförrättning för kontrollerande att ngns hägnadsskyldighet vederbörligen fullgjorts. ÅngermDomb. 30/3 1644, fol. 1. Därs. 1645, fol. 5. —
-TITA, se B. —
-TOMT, se A. —
Avledn.: HAGA, v.2 [sv. dial. haga] (†) till 1.
1) uppföra gärdsgård; särsk. bildl. (Kung K. XI har) med starkt Beskärm kring all din Hemwist hagat / Din Dyra Döra-wård. Dahlstierna (SVS) 107 (1697).
Spoiler title
Spoiler content