TUFSA tuf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
rufsa (hår o. d.); äv. bildl.: lugga l. läxa upp (ngn) l. gå hårt l. illa åt (ngn l. ngt); tukta; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: illa åtgången, tufsig; numera nästan bl. i den särsk. förb. TUFSA TILL; jfr TUFFLA. (Sv.) Tufsa (lugga) en, (t.) einen beym Schopff nehmen. Lind (1749). Tufsa hår. Sahlstedt (1773). Stoltserar han, skall jag hans stolthet tufsa. Hagberg Shaksp. 8: 167 (1849). (Småfåglarna) sutto tufsade och sönderätna på pinnarna i rader pillande efter löss och utan att titta på fröhögarna som lågo strödda under dem på sanden. DN(A) 1931, nr 97, s. 13. Det skulle alltså behövas litet glitter och en toppstjärna, och så var det flaggor. De gamla se till stor del sjaskiga ut, tufsade och rivna. SvD(A) 1935, nr 354, s. 9. — jfr O-TUFSAD.
Särsk. förb.: TUFSA TILL10 4. rufsa till l. oreda (ngt); äv. bildl.: gå hårt l. illa åt (ngn). Jag är inte belåten, om inte Hennas Nåd vil lufva opp honom så väl, som han ha tufsa te mej. Envallsson Herreg. 7 (1784). Han skulle ha velat sota ned henne i ansiktet och tufsa till hennes kläder och hår. Fridegård Offerrök 129 (1949). Efter ett par dagar har kunderna hjälpts åt med att tufsa till lagret genom att välja och vraka i högarna. DN(A) 22 ⁄ 12 1965, s. 9. Massor av kvinnor har tuffsat till henne på sistone och en del stöddiga karlar. DN 27 ⁄ 2 1970, s. 9. jfr tilltufsa.
SAOB
