SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2009  
TVI tvi4, förr äv. TVY, interj. o. sbst., n.
Ordformer
(tvi (tu-, tw-, -ij, -iy, -j) 1541 osv. tvy (tw-) 15261964. twijg- i avledn. 1680 (: twijgar, pr.))
Etymologi
[fsv. tvi; motsv. d., nor. tvi, fvn. tví; jfr mlt. tfi; av ljudhärmande ursprung, återgivande ljudet av spottande (jfr FY)]
I. ss. interj., ss. uttryck för ogillande l. obehag l. avsky l. äckel o. d.: usch, fy; äv. (upprepat) återgivande ljudet av spottande, stundom ss. uttryck för vidskepelse. Tvi vad det smakar illa. Twy, hwilket oförskämdt folck. Schroderus Comenius 828 (1639). Ay Twij, twij om iagh hadhe en mun / Aff leer, iag tigh kyste ingalund. Chronander Surge F 1 b (1647). Tvi – det var för otäckt att se på! Knorring Ståndsp. 1: 79 (1838). Tvi, tockna tider! / Hvad har jag gjort, att jag straffas så hårdt? Wennerberg 2: 61 (1848, 1882). Tvi tvi tvi! I dag är den här – otursdagen nummer ett. – De flesta tror inte på skrock men undviker ändå att gifta sig fredag den 13. Expressen 13 ⁄ 7 2007, s. 22. — särsk.
a) (numera mindre br.) med bestämning angivande den l. det som ogillas l. som man känner avsky för; särsk. med bestämning som utgörs av pers. pron. i objektsform; äv. i sådana bedyrande uttr. som tvi mig, i sanning, ”banne mig”; jfr c. The .. hädde honom, och riste theres huffwudh och sadhe, Twy tigh. Mark. 15: 29 (NT 1526). Twy osz, wij mågo osz wäl skämma, / At Biörnen kom vthaff wår klämma. Forsius Fosz 67 (1621). Tvi den Paulunen, tvi ock det verke / Man til din Brudsäng tog! / Tvi dina Ögon och dit Jungfru-märke, / Som min Far bedrog! Bellman (BellmS) 1: 60 (c. 1770, 1790). Tvi mig att jag nånsin ljugit för dig. Bergman Mark. 232 (1919). Tvi dig! Var du icke kvinna, gav jag dig blodvite! Moberg Rid 171 (1941).
b) (†) i förb. med dels skam (jfr SKAM, sbst. 1 b π), dels skämmas, liktydigt med: fy skäms. Twy then skam, smäleek och stora Gudz hädelse. Balck Ridd. K 6 b (1599). Twij skam, try åhr haar tu här warit, / Och ey Källaren förfarit. Chronander Surge D 1 b (1647). Tu äst rett ett wackert diur! Twi skems! Münchenberg Scriver Får. 180 (1725). Schulthess (1885).
c) [sannol. eg. i substantivisk anv.; jfr II] i uttr. tvi varde l. vale (l. vare), fy, usch; förr äv. i sådana (ss. ed använda) uttr. som tvi varde osv. dig, fy dig, eg.: bespottelse o. d. önskar jag dig; ngn gg äv. i sådana uttr. som tvi varde osv. mig, sannerligen; jfr a. Å twij warde thz så illa iagh full. Rondeletius 79 (1614). Twij ware dig, som haar bekändt lögn på mig. ConsAcAboP 8: 320 (1703). Twy wali dig din Best, dit wrak, din gamla tok. Knöppel Mannsschol. 10 (1741). Tvi vale mig, om jag nånsin öfvade mig på kadrilj. Knorring Ståndsp. 1: 80 (1838). Tvy vare mig, tog jag icke i, så det riktigt gör ondt i armarne! Wetterbergh Sign. 159 (1843). Tvi vale sådant folk som ska’ lefva på andras nöd! Strindberg SvÖ 2: 166 (1883). Tvi vale! Surt, beskt och helt enkelt vidrigt! KvällsP 15 ⁄ 12 2001, s. 13.
d) med bestämning inledd av prep. för; särsk. i uttr. tvi för den lede, använt ss. ed (jfr e); äv. i fråga om lek (jfr DUNK, sbst.1 3, SPOTTA, v.1 f). Twij för godt ööl, sa Bonden drack dräggen. Celsius Ordspr. 2: 172 (1709). Tvi, för din smuts å ditt dam på alla gator. Janson Gast. 184 (1902). Tvi för sisten, ropade Valdemar och satte i väg öfver backarna. Janson Ön 79 (1908). Tvi för det kontraktet! Koch Timmerd. 37 (1913). Annat folk ränner i huset bitti och sent, året om, så tvi för den lede! Bergman Farmor 13 (1921).
e) i uttr. där tvi förstärks av åtföljande svordom l. kraftuttryck; äv. i anv. motsv. d. Tvij fan, håcke uptog. Bark Bref 1: 18 (1702). Tvi sjutton, att mor kunde vara så dum att gå och skaffa hit en sådan eländighet. Fröding ESkr. 2: 54 (1892). Tvi tusan för såna fruntimmer. Sjöman Lekt. 376 (1948). Tvi satan vilken usling till karl! Nesser FallG 238 (2003).
II. (†) ss. sbst.: elände l. bedrövelse o. d.; jfr I c. En Camererare ifrån Viborg, som .. dragit tvij och förbannelse öfver Landzhöfdingen Lindhielm för hans förfölielse. Bark Bref 2: 75 (1705). Heder åt skräddarn, som hjälpte mig / bärga båd’ last och skuta! / Och tvi öfver käringen, som stjälpte mig! Melin Dikt. 2: 175 (1904).
Avledn.: TVIA, v. (vard.) säga tvi (o. spotta); särsk. i uttr. tvia åt ngn l. ngt, spotta åt ngn l. ngt; förr äv. med obj.: bespotta l. håna l. förbanna (ngn l. ngt). Hon tviar tre gånger när hon ser en katt gå över vägen. (G. I) förmante .. (de evangeliska predikanterna) att the skulle taga sakene någet wijsligare före .. icke .. skellandes eller twijandes någen hwarcken Påwa eller Biscopar. Svart G1 99 (1561). Faddrana swara, ja, och spotta och twija widh hwart ett ord, som Prästen talar (då han frågar om de vill avsäga sig djävulen). Petreius Beskr. 6: 13 (1615). Thenna ochristelige gerning blef twijat och förbannat vthaff hwar man. Schroderus JMCr. 305 (1620). Han skielte honom först och tuiadhe ådt honum och spottade. VRP 1651, s. 586. Thet olijdeliga tviande, förbannande och omenniskliga marterande, som hon såg sigh hvar dag skola undergåå. VDAkt. 1686, nr 63. Jag har förnekat hans namn och twiat åt hans nåd. SvMerc. 1: 100 (1755). Åja, sa gubben. Sedan tviade han utåt kolonilotten intill tre gånger och mumlade något. Det var väl en besvärjelse. GbgMP 1947, nr 103, s. 6. — jfr FÖR-TVIA.
Spoiler title
Spoiler content