USUELL ɯs1ɯel4, adj.; adv. -T.
Etymologi
[av fr. usuel, av ffr. usuel, av lat. usualis, till usus, bruk (se USUS)]
(numera mindre br.) bruklig l. vanlig; särsk. i ä. språkvetenskaplig terminologi: ofta l. regelbundet förekommande (motsatt: ockasionell); förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: användbar l. nyttig. Past. Hamb. Johns utkast til prädikningar på Tyska, som är den mest usuela bok, i denna väg jag funnit. Muncktell Dagb. 2: 109 (1817). (Morfemet har) en enda usuell betydelse, vunnen genom abstraktion ur alla de ockasionella betydelserna och därför upptagande blott det för dem alla lika och gemensamma. Noreen VS 5: 20 (1904). En fast bestämning, som genom långvarigt bruk har blivit usuell. Wessén SvSpråkh. 3: 89 (1956). SAOL (2006).
SAOB
