[av fkyrkslav. varjagъ (ry. varjag), ombildning av VÄRING]
hist. om man tillhörande den nordiska (svenska) folkgrupp som under vikingatiden färdades österut ss. sjöfarare l. krigare, väring; i sht i pl.; jfr RUS, sbst.1 Botin Utk. 7(1757). Dessa krigare kallades varjager .. Varjager var dock i Ryssland äfven en allmän benämning på män från länderna väster om Östersjön. SvH 1: 235(1903). Det (var) under järnåldern, som svenske män, de så kallade varjagerna eller väringarne, under sin krigiske anförare Rurik år 862 efter Kristus grundade det ryska riket. Klintberg Gotl. 86(1909). Nestorskrönikan omnämner .. varjager som härskare i Rostov och Murom redan på 800-talet. Fornv. 1940, s. 163. När sjöfarare från Sverige sökte sig mot Baltikum och Ryssland brukades andra termer (än vikingar), såsom svear, varjager och ruser. Expressen 26/2 2005, s. 4.
Avledn.: VARJAGISK, förr äv. VARÄGISK, adj. som tillhör l. hänför sig till l. har avseende på varjager(na); jfr rusisk. Af Ryska Handlingar wet man, at denne Ryska Förste haft en Waregisk Prinsesza. Lagerbring 1Hist. 1: 241(1769). Novgorod .. som ända in på 1000-talet .. betraktades som en varjagisk d. v. s. svensk stad, kallades .. för Holmgard. SvFolkH I. 1: 204(1914). Kievrikets furstar vid befästandet av sin makt av varjagiska .. härskare, inströmmande från Skandinavien. Fornv. 1956, s. 293.
