(varlig (w-, -aa-, -aah-, -ah-, -gh) 1526 osv. wahrli (-aa-) 1674 (i vers)–1692 (i rim))
Etymologi
[fsv. varliker, adj., varlika, adv.; motsv. d., nor. varlig, fvn. varligr, mlt. wārliken, adv., fht. giwaralīh (t. gewährlich); till VAR, adj.]
försiktig l. aktsam l. varsam (o. omtänksam); äv. om ngt som är l. sker l. utförs utan häftighet l. (större) intensitet o. d.: stilla, sakta; särsk. i sådana uttr. som dels fara l. gå varligt (fram) (med ngn l. ngt), dels med varlig hand. Mark. 14: 44(NT 1526). En warlig .. Wa(n)del i then(n)e onde Werlden. Törnewall A 1 b(1694). Sedan skedde destillation med en varlig eld. VetAH 1749, s. 270. Dock var det ljuft de spetälska, de sjuka / Att vårda ömt med fast och varlig hand. Wirsén Vis. 126(1899). Knappast fanns det väl någon, som fick en så höflig hälsning eller så vänliga, varliga ord som Fanten. Lindhé Ledf. 148(1903). Vi får nog gå varligt fram med henne. Det sägs att hon kan vara lite lynnig. Nesser FallG 345(2003).
SAOB
