publicerad: 2015
utbrytare
ut|bryt·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑brytarna • person som lämnar grupp el. gemenskap; landsdel som bryter sig ut
Singular | |
---|---|
en utbrytare | obestämd form |
en utbrytares | obestämd form genitiv |
utbrytaren | bestämd form |
utbrytarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
utbrytare | obestämd form |
utbrytares | obestämd form genitiv |
utbrytarna | bestämd form |
utbrytarnas | bestämd form genitiv |