publicerad: 2015
obligatorium
ob·lig·at·ori·um
[‑o´ri‑ el. ‑o`ri‑]
substantiv
obligatoriet obligatorier • obligatorisk inrättning; ovillkorlig skyldighet
Singular | |
---|---|
ett obligatorium | obestämd form |
ett obligatoriums | obestämd form genitiv |
obligatoriet | bestämd form |
obligatoriets | bestämd form genitiv |
Plural | |
obligatorier | obestämd form |
obligatoriers | obestämd form genitiv |
obligatorierna | bestämd form |
obligatoriernas | bestämd form genitiv |