publicerad: 2015
bekänna
be·känna
verb
bekände, bekänt, bekänd n. bekänt, pres. bekänner • erkänna: bekänna sina synder; den åtalade bekände allt
Finita former | |
---|---|
bekänner | presens aktiv |
bekänns (bekännes) | presens passiv |
bekände | preteritum aktiv |
bekändes | preteritum passiv |
bekänn | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att bekänna | infinitiv aktiv |
att bekännas | infinitiv passiv |
har/hade bekänt | supinum aktiv |
har/hade bekänts | supinum passiv |
Presens particip | |
bekännande | |
Perfekt particip | |
en bekänd + substantiv | |
ett bekänt + substantiv | |
den/det/de bekända + substantiv |
bekänna sig
• bekänna sig till en lära förklara sig vara anhängare av en läraOrdform(er) bekänna sig