publicerad: 2015
bekänna
be·känna
verb
bekände, bekänt, bekänd n. bekänt, pres. bekänner • erkänna: bekänna sina synder; den åtalade bekände allt
| Finita former | |
|---|---|
| bekänner | presens aktiv |
| bekänns (bekännes) | presens passiv |
| bekände | preteritum aktiv |
| bekändes | preteritum passiv |
| bekänn | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att bekänna | infinitiv aktiv |
| att bekännas | infinitiv passiv |
| har/hade bekänt | supinum aktiv |
| har/hade bekänts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| bekännande | |
| Perfekt particip | |
| en bekänd + substantiv | |
| ett bekänt + substantiv | |
| den/det/de bekända + substantiv | |
bekänna sig
• bekänna sig till en lära förklara sig vara anhängare av en läraOrdform(er) bekänna sig


