publicerad: 2015
störning
stör·ning
substantiv
~en ~ar 1 störningar i radiosändningen2 irriterande avbrott, bråk; till 2störa3 fysisk el. psykisk labilitet
| Singular | |
|---|---|
| en störning | obestämd form |
| en störnings | obestämd form genitiv |
| störningen | bestämd form |
| störningens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| störningar | obestämd form |
| störningars | obestämd form genitiv |
| störningarna | bestämd form |
| störningarnas | bestämd form genitiv |


