publicerad: 2015
störning
stör·ning
substantiv
~en ~ar 1 störningar i radiosändningen2 irriterande avbrott, bråk; till 2störa3 fysisk el. psykisk labilitet
Singular | |
---|---|
en störning | obestämd form |
en störnings | obestämd form genitiv |
störningen | bestämd form |
störningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
störningar | obestämd form |
störningars | obestämd form genitiv |
störningarna | bestämd form |
störningarnas | bestämd form genitiv |