publicerad: 2015
anakolut
an·akol·ut
[‑u´t]
substantiv
~en ~er • mening med brist på sammanhang el. följdriktighet i meningsbyggnad
Singular | |
---|---|
en anakolut | obestämd form |
en anakoluts | obestämd form genitiv |
anakoluten | bestämd form |
anakolutens | bestämd form genitiv |
Plural | |
anakoluter | obestämd form |
anakoluters | obestämd form genitiv |
anakoluterna | bestämd form |
anakoluternas | bestämd form genitiv |