publicerad: 2015
anföra
an|föra
verb
‑förde, ‑fört, pres. ‑för 1 leda: anföra en trupp2 framföra: anföra ngt till sitt försvar
| Finita former | |
|---|---|
| anför | presens aktiv |
| anförs (anföres) | presens passiv |
| anförde | preteritum aktiv |
| anfördes | preteritum passiv |
| anför | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att anföra | infinitiv aktiv |
| att anföras | infinitiv passiv |
| har/hade anfört | supinum aktiv |
| har/hade anförts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| anförande | |
| Perfekt particip | |
| en anförd + substantiv | |
| ett anfört + substantiv | |
| den/det/de anförda + substantiv | |


