publicerad: 2015
existens
ex·ist·ens
[‑en´s]
substantiv
~en ~er 1 tillvaro, förefintlighet; liv; utkomst, bärgning2 mest i pl.; individ: udda existenser – Alla sammansättn. med existens- hör till existens 1.
Singular | |
---|---|
en existens | obestämd form |
en existens | obestämd form genitiv |
existensen | bestämd form |
existensens | bestämd form genitiv |
Plural | |
existenser | obestämd form |
existensers | obestämd form genitiv |
existenserna | bestämd form |
existensernas | bestämd form genitiv |