publicerad: 2015
furir
fur·ir
[‑i´r]
substantiv
~en ~er • i äldre tid: person med en underbefälsgrad
Singular | |
---|---|
en furir | obestämd form |
en furirs | obestämd form genitiv |
furiren | bestämd form |
furirens | bestämd form genitiv |
Plural | |
furirer | obestämd form |
furirers | obestämd form genitiv |
furirerna | bestämd form |
furirernas | bestämd form genitiv |