publicerad: 2015
föranlåta
för|an·låta
[fö`r‑]
verb
‑anlät, ‑anlåtit, ‑anlåten ‑anlåtet ‑anlåtna, pres. ‑anlåter • föranleda: hon såg sig föranlåten att kompromissa
Finita former | |
---|---|
föranlåter | presens aktiv |
föranlåts (föranlåtes) | presens passiv |
föranlät | preteritum aktiv |
föranläts | preteritum passiv |
föranlåt | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att föranlåta | infinitiv aktiv |
att föranlåtas | infinitiv passiv |
har/hade föranlåtit | supinum aktiv |
har/hade föranlåtits | supinum passiv |
Presens particip | |
föranlåtande | |
Perfekt particip | |
en föranlåten + substantiv | |
ett föranlåtet + substantiv | |
den/det/de föranlåtna + substantiv |