publicerad: 2015
konkubin
kon·kub·in
[‑i´n]
substantiv
~en ~er • ⟨åld.⟩ älskarinna; bihustru
Singular | |
---|---|
en konkubin | obestämd form |
en konkubins | obestämd form genitiv |
konkubinen | bestämd form |
konkubinens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konkubiner | obestämd form |
konkubiners | obestämd form genitiv |
konkubinerna | bestämd form |
konkubinernas | bestämd form genitiv |