publicerad: 2015
kränka
kränka
verb
kränkte kränkt • förolämpa; våldföra sig på; bryta mot: kränkande behandling
| Finita former | |
|---|---|
| kränker | presens aktiv |
| kränks (kränkes) | presens passiv |
| kränkte | preteritum aktiv |
| kränktes | preteritum passiv |
| kränk | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att kränka | infinitiv aktiv |
| att kränkas | infinitiv passiv |
| har/hade kränkt | supinum aktiv |
| har/hade kränkts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| kränkande | |
| Perfekt particip | |
| en kränkt + substantiv | |
| ett kränkt + substantiv | |
| den/det/de kränkta + substantiv | |
| den kränkte + maskulint substantiv | |


