publicerad: 2015
oordning
o|ordn·ing
substantiv
~en ~ar o- 1 ordning 1
Singular | |
---|---|
en oordning | obestämd form |
en oordnings | obestämd form genitiv |
oordningen | bestämd form |
oordningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
oordningar | obestämd form |
oordningars | obestämd form genitiv |
oordningarna | bestämd form |
oordningarnas | bestämd form genitiv |