publicerad: 2015
rim
1rim
[rim´]
substantiv
~met; pl. ~, best. pl. ~men • ljudlikhet mellan ordslut; manligt rim t.ex. sann: vann; kvinnligt rim t.ex. vinna: hinna; utan rim och reson utan all rimlighet – Nästan alla sammansättn. med rim- hör till 1rim.
Singular | |
---|---|
ett rim | obestämd form |
ett rims | obestämd form genitiv |
rimmet | bestämd form |
rimmets | bestämd form genitiv |
Plural | |
rim | obestämd form |
rims | obestämd form genitiv |
rimmen | bestämd form |
rimmens | bestämd form genitiv |
2rim
[rim´]
substantiv
~met • rimfrost
Singular | |
---|---|
ett rim | obestämd form |
ett rims | obestämd form genitiv |
rimmet | bestämd form |
rimmets | bestämd form genitiv |