publicerad: 2015
råka
1råka
verb
~de ~t 1 träffa, möta2 händelsevis komma att; försättas el. hamna t.ex. i svårigheter
Finita former | |
---|---|
råkar | presens aktiv |
råkade | preteritum aktiv |
råka | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att råka | infinitiv aktiv |
har/hade råkat | supinum aktiv |
Presens particip | |
råkande |
råka sig
• tillfälligt händaOrdform(er) råka sig
råka ut
• bli utsatt för, drabbas av: råka illa ut; råka ut för en olyckaInfinita former att råka ut infinitiv aktiv Presens particip utråkande
2råka
substantiv
~n råkor • en kråkfågel
Singular | |
---|---|
en råka | obestämd form |
en råkas | obestämd form genitiv |
råkan | bestämd form |
råkans | bestämd form genitiv |
Plural | |
råkor | obestämd form |
råkors | obestämd form genitiv |
råkorna | bestämd form |
råkornas | bestämd form genitiv |