råka1råka
verb
~de ~t 1 träffa, möta2 händelsevis komma att; försättas el. hamna t.ex. i svårigheter| Finita former |
|---|
| råkar | presens aktiv |
| råkade | preteritum aktiv |
| råka | imperativ aktiv |
| Infinita former |
|---|
| att råka | infinitiv aktiv |
| har/hade råkat | supinum aktiv |
| Presens particip |
|---|
| råkande |
råka sig
• tillfälligt hända| Ordform(er) |
|---|
| råka sig | |
råka ut
• bli utsatt för, drabbas av: råka illa ut; råka ut för en olycka| Infinita former |
|---|
| att råka ut | infinitiv aktiv |
| Presens particip |
|---|
| utråkande |
2råka
substantiv
~n råkor • en kråkfågel| Singular |
|---|
| en råka | obestämd form |
| en råkas | obestämd form genitiv |
| råkan | bestämd form |
| råkans | bestämd form genitiv |
| Plural |
|---|
| råkor | obestämd form |
| råkors | obestämd form genitiv |
| råkorna | bestämd form |
| råkornas | bestämd form genitiv |
