publicerad: 2015
självplågare
själv|plåg·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑plågarna själv plågare
| Singular | |
|---|---|
| en självplågare | obestämd form |
| en självplågares | obestämd form genitiv |
| självplågaren | bestämd form |
| självplågarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| självplågare | obestämd form |
| självplågares | obestämd form genitiv |
| självplågarna | bestämd form |
| självplågarnas | bestämd form genitiv |


